I lördagsnatt när jag var inne på Blå stjärnan med Norpan och står utanför dörren och väntar på att bli insläppt, så kommer en dam och hennes man med en iller i famnen.

Hon säger att "Jag tror illern är sjuk". Jag frågar om jag får kolla på honom. Visst säger hon och jag kollar tandköttet. Tyvärr var illern död och det säger jag naturligtvis till henne. Det var hennes dotters iller och hon passade den.

Tanken som slog mig om detta är hur många väntar med att söka vård för sin iller, ibland med dödlig utgång.

Nu förstår jag att det inte är lätt att veta när illern är sjuk om det inte är ens egen eller man har vana vid det. Jag tycker synd om den här damen som blev tvungen att berätta för sin dotter och jag skyller inte alls på henne.

Men om man misstänker att illern är sjuk, varför väntar man med att åka in då?

Är det snålhet, okunskap eller bara tanken att det ordnar sig?

Är det inte bättre att åka in en gång för mycket än att kanske illern lider och dör?

Samma på festen i lördags, Norpan verkade ganska så pigg redan efter 10 minuter och jag fick frågan om det verkligen var nödvändigt att åka ner. Som de flesta djurägare vet så visar inte djuren att de är sjuka i onödan så naturligtvis åkte vi ner och kollade henne. Efter ett fall från tredje våningen ner på asfalt så är man inte helskinnad även om det inte syns utanpå, vilket ju också jag fick bekräftat.

För mig känns det tryggare att vara säker på att hon mår bra. Jag betalar gärna för den vetskapen.