Jag kom hem i onsdags efter att ha varit utan illrarna i två veckor. Elliott gammelskrutt är inte den mest lättväckta illern (om man inte skakar med torrfoder eller stoppar en kycklingbit under nosen) men när jag hittade honom i en filthög och började prata med honom flög han ut och hälsade på mig. Matte kände sig nästan lite efterlängtad där och inte blev det sämre av att han och jag busade senare på kvällen, första busrycket på evigheter för honom.

Ibland blir det bara så rätt. Elliott är den första illern som flyttade in här. En treårig omplacering som jag haft den stora äran att få ta hand om i snart halva hans liv. En liten, liten iller med en enorm personlighet, han älskar till exempel att åka buss, han står och drar i kopplet för att få hoppa på bussen när den kommer.Han väljer snabbt om han gillar en människa eller inte, dom han inte tycker om får sig ett bett. Som den gången på tåget, delade kupe med en alkoholist på väg hem från behandlingshemmet (full, jajjamen), en kille i trettioårsåldern och så en liten finsk kille på kanske åtte nio år. Elliott har ingen som helst barnvana och har väl inte tidigare varit den som varit allra trevligast mot barn men den här killen fick hälsa på honom och Elliott fulkomligen avgudade honom, han somnade utan tvekan i famnen på honom. Den fulla killen däremot valde han att ta en stor tugga av. Alkoholpåverkade är tydligen opålitliga även i Elliotts värld.

Eftersom Elliott var skruttig redan när han kom har jag tagit tillvara på alla dagar jag får med honom. När han var tre trodde jag inte han skulle få leva mer än något år till. Han är drygt fem och ett halvt nu. Stackarn har fått ta bort analsäckarna efter upprepade inflamationer, ena njuren är borta efter att han haft en stor vätskefylld cysta på den. Han har en böld på ena ögonlocket som som tur är inte verkar störa honom. Förra året hade han i två omgångar en stor kal fläck i nacken som inte kunde förklaras av veterinär eller något annan för den delen. Han är extremt tanig, sommarvikten ligger på 850 g och då är han längre i kroppen än Belsebub som väger ungefär 1100 på sommaren. Trots alla märkliga bekymmer har han envist tuffat på. Älskar godis, älskar promenader och nya miljöer. Alltid lika nyfiken och glad när vi kommer till veterinären och han får nosa runt på golvet eller när vi går ut i halvfuktigt gräs och han får skutta.

Att få den stora äran att ta hand om Elliott är något av det bästa som hänt mig. Han kom in i mitt liv med sina egenheter och ideer precis när det behövdes som bäst. Nu ska jag fortsätta ta tillvara på den tid vi har tillsammans, han är inte mindre skruttig nu än när han kom och illrar har ju en tendens att bli sjuka förr eller senare men fram tills det är dags för honom att lämna in ska jag fortsätta älska honom så det gör ont.

Samtidigt ska jag hålla alla mina tummar för dom äldre omplaceringar som är ute nu. Jag hoppas verkligen att dom får bli för någon annan vad Elliott är för mig.