Idag har jag träffat min första iller. Zion heter han och hans ägare heter Hanna och Jimmi. Helt underbar liten krabat och helt underbara människor! Så otroligt gästfria och tillmötesgående!

Fick kontakt med Hanna med hjälp av sarae här inne på forumet (tack igen Sara!). Det var jättebra att komma dit och ställa en massa frågor, och diskutera om det jag läst mig till var riktigt eller inte. De har köpt honom av en uppfödare i Skellefte som är mycket seriös och förmodligen ska ha valpar igen nästa år. Dessutom finns det bra veterinärer med illervana båda här i Ume och Skellefte! Hurra!

Jag är helt fascinerad av lille Zion! Man kunde vrida och vända på honom hur som helst, peta honom i öronen, på tassarna/klorna och i munnen! Han var snäll som ett lamm… tills husse började busa med honom! Då vart det fart och han blev en liten vilde Han var helt underbar och sov ibåde mittt och sambons knä.

Men… Jag tyckte allt att illerlukten var väldigt speciell… Inte otäck, men väldigt väldigt ovanlig! Som honung, sött, och liksom pälsdjur och parfym på samma gång. Jag tror han var lite förbrunstig också, för det sa de. Han är fyra månader nu och kommer snart komma igång ordentligt trodde de. Han var ganska oljig i pälsen också och lite gulaktig av hormonerna, men väldigt ullig och gullig! 

Fast jag tor inte lukten blir ett problem. Man får tvätta illerns favoritfiltar och sådant ibland. Och sen så är det väl en vanesak. Luktar era illrar mycket? liksom sätter det sig i era kläder och på händerna och så?

Vi har nog tänkt att vi ska slopa det här med att ha en bur som krypin också. Dels är de dyra, de är FULA och det är inte ens säkert att illern kommer att tycka om buren. Vi tänkte nog ta en gammal byrå, eller ett gammalt skåp och göra hål i och inreda som illerhus istället, med våningsplan och hängmattor. Det blir awesome! 

Sambon är mycket mer positivt inställd till iller nu säger han… Men det problemet är att han kan vara allergisk! Han tyckte nämligen att det kliade lite i ögonen och att det blev lite täppt i näsan. Fast han visste ju inte, det kan ju ha varit för att han var trött också, han blir nämligen lätt trött i ögonen när han är trött och så har han varit lite konstigt snuvig några dagar. Men vi ska nog ta och hälsa på Zion igen om ett tag så att han verkligen får känna. Det vore så synd om han inte alls kunde mysa med illern, för det är liksom det han vill. Det, och bygga häftiga saker till den

Man fick en liren reality check också! Det är en sak att gå här hemma och läsa och drömma, men en helt annan sak att ha verkligheten hos sig. jag har inte blivit mindre sugen på iller, men jag har fått mer en gnutta respekt för och insikt i hur det är att ha hand om ett sådant litet liv. Tur att vi har gott och väl över ett halvår på oss att verkligen bestämma oss för om det här är rätt för oss. Än så länge känns det jättebra!

Oj…vilket långt inlägg det blev *fniss*