Vetegroddsolja på fingret :D

Sedan ser den dig som "vetegrodds-gurun* och biter dig inte i de fingret iaf ;)

Vid den åldern kan de bitas rejält, men det är inte några större problem att träna bort. Men man måste vara iskall och inte bli rädd även om illern biter så att det blöder rejält. Bara bita ihop och fortsätta och så får man fixa sig själv i sista hand.
Men allt beror på hur bitig hon är. Men jag tvivlar på att hon har blivit socialare av att sitta i bur.

Jag skulle absolut inte rekomendera en sådan iller till någon som är det minsta fundersam på om de klarar av det. De kan bitas förjäkligt hårt de små liven om de sätter den sidan till.
Mvh Åsa

Hihi, ja. Jag ska iväg och kolla efter det imorgon som jag sa förut :) Haha, jag får gnida in hela mej i vetegroddsolja så han inte bits då ;)

Nej då, rädd blir jag inte. Möjligen något frustrerad men jag ska väl kunna kontrollera mej :)

Oh nej, därför vill jag gärna veta just hur länge hon suttit i bur. Jag tror nog att jag gott och väl skulle klara av det, beror bara på huruvida min föräldrar tycker det är jobbigt med ett tjuvnyp då och då. Jag har gett henne mitt nummer så jag hoppas att hon ringer någon gång ikväll så får jag prata mer med henne.

Tänk bara på att detta trix inte biter på alla illrar. Har erfarenhet av de som hugger sig fast ända in till benet och vägrar släppa. Oavsett hur mycket du ruskar i nackskinnet. Det enda som hjälpt har varit att bända upp munnen.
Det kan alltså vara mycket jobb och ett jobb som gör ont. Bara så du är inställd på det.

Uh, det lät inte alls trevligt. :S Jodå, jag är inställd på hur det kan vara. Först och främst ska jag ju se hur mycket hon biter, men jag är medveten om hur hårt de kan bitas ifall de vill. Men bra att du säger det ändå. Men jag är ju inte helt säker på om jag ska ta den här iller ändå. Vill ju kolla omständigheterna där hon bor nu också.

Ja, jag vill absolut inte skriva detta för att skrämma dig till att inte åka dit eller inte ta den. Bara förbereda på att det kan vara så att du får ett ordentligt jobb på halsen.
För oss tog det nästan ett år innan hon blev okej att handskas med.

Ja, jag förstår det och jag uppskattar det =) Bättre att verkligen veta om det är att veta lite sisådär. Såpass lång tid alltså? Där ser man. Ja jag får se hur jag gör. Om hon verkar helt omöjlig kan jag ju inte ta henne. Vi får se hur det blir när jag åker dit.

Zeke fick man bända loss munnen på. Men nu de sista har han sprungit iväg i rena förskräckelsen.. :))

Haha, kan tänka mej det. Han är ju inte liten direkt =)

Som att bända upp en domkraft ungefär.. :))

Såpass :) Men han verkar snäll ändå. Men har bitandet gått ner?

Snäll som en björn. ingen skada skedd sedan i lördags. Får klappa honom också :))

Han har börjat klänga på mina ben också.. Han vill ha oljan.. (som han tror att jag alltid har med mig) men jag låssas om att han älskar mig :DD Ihh..

Han är betydligt mer social och det är ett stort framsteg på så kort tid. Tålamod är en dygd osv osv. :))

Ja gör det. Men låt honom inte krypa upp och slicka dej i ansiktet förrns han lärt sej att så får man inte göra =)

Hihihi, klart. Det är ju godis för lillen ju  Och jag tror nog att han älskar dej, och inte bara för oljans skull ;) Däremot älskade han nog INTE sina förra ägare.

Låter ju jättebra! Hur länge har du haft honom nu? Sex dagar?

*räknar på fingrarna*

8 dagar blir det nu.. Oj oj.. tänk vad tiden går *klappar sig själv på magen*

Aha. Ja då har det ju gått riktigt fort med framstegen. Duktiga du =)

Snarare duktiga Zeke :))

Men tackar tackar

Jag känner igen det där med att bända isär för att få ut sitt finger ur illerns mun. Våran benjamin var sån i början, men idag är han den största mysgrisen och pussgurkan som går och hitta. =))) I alla fall med matte. =)

Ja, ni är ju båda duktiga :) Du har tålamodet och Zeke har viljan.

Naaw, gulligt :)

Våra två första illrar va bitiga. Tösen hade blivit misshandlad och vanskött hos sin första ägare. Så hon litar inte på främlingar. Så när vi hämta hem dom så va det mycke jobb med bitande ett tag. Vi är hennes tredje hem. Men nu är hon hur go som helst. Hon skulle aldrig bita oss. Men hon har ett speciellt sätt att vissa kärlek på. Hon brukar vilja tugga löst på tummen när hon ligger i famnen. hihi. Herrn va lite bitig med men det gick över ganska fort. Och han skulle heller aldrig bita bara för att bita.

Ah. Låter nästan som på det flesta att de blir underbara när du kommer till en bra hem, efter att de vart hos ett dåligt hem.  Tack för svar!

Thyne Vart bor du?? långt ifrån Örebro?? tänkte om du inte bor så långt bort kanske du ville komma på någon illerträff!!

jag har haft en väldigt bitig iller och när han väl högg blev han så rädd så han vägra släppa, sista "slagsmålet" vi hade satt han fast i 45 min kanske längre jag blev så chockad, han va en sån rädd och osäker liten kille en riktig liten pussgurka ibland, han lever inte längre för jag tyckte att han inte mådde så bra jag ville inte att min iller skulle gå runt att vara rädd hela tiden till och med för sin egna "mamma"

Måste faktiskt in och skriva om ett tips för illrar som biter sig fast och vägrar släppa. Tyvärr så kunde jag inte komma på detta på egen hand utan fick höra från Johannah att man kunde göra så.

Man ställer en hink med vatten på ett bra ställe. När illern bitit sig fast så kör man ner handen försiktigt i vattnet. Då brukar illern snabbt släppa sitt grepp. När man bänder i käken kan det ofta resultera i ännu flera sår… fråga mig och min make.

Quasi var väldigt bitig när han kom till oss 2004. Han var och är fortfarande rädd för händer. Jämfört med hur han var då, så är han en ängel idag…han är absolut inte bitfri ännu. Däremot går han att hantera (utan handskar) idag, om man ser till att han inte kan komma åt fingrarna.

#23:

Njae, inte så värst. Runt 10 mil, så det är ju överkomligt :) Ja, verkligen! Det vore jättekul =) När är träffen? Ska se till att skaffa mej en iller först bara ;)

Vilken tråkig berättelse…. Vad var det han var rädd för egentligen då? ush vad tråkigt.. :S

#24

Bra tips faktiskt! Iller kan ju inte gärna andas under vatten :)

Jaså, har ni många ärr?

Såpass? Det var lång tid det… Hoppas han någon gång kan bli helt bitfri. Blev han hanterad illa innan han kom till er? Tänkte ifall de slagit honom (ifall han var en ompl. iller) så att han är rädd för händer?

Thyne: Är frågan i #28 ställd till mig (#25)?

Oj, glömde visst skriva nummer. Men ja, det stämmer fint, Ammi :)

Hmm, intressant. Får se vad Ammi svarar på detta. ;-)

Kan dock intyga att Ammi och Carola gjort ett fantastiskt jobb med honom. Han hade inte kunnat komma till bättre ägare än till dem.

Ja, Carola vet jag inte vem det är, men Ammi verkar hemskt duktig. Samma som ni flesta här, hörni =)

Sånt händer. :-)

Quasi är såld via en zooaffär och köparen kunde inte ha honom kvar (allergi tror jag). Då det inte gick att häva köpet, hamnade han som jourplacering hos Åsa medans hon sökte hem åt honom.

Vad han varit med om innan han förmedlades av zooaffären är det ingen som vet. Något otrevligt har han helt säkert varit med om, kanske finns det ett samband mellan det han upplevt och det faktum att en bit av hans ena örat, inte sitter fast mot huvuden. Det är svårt att avgöra om det är en skada eller medfödd defekt.

Quasi är den stora bamsiga illern bredvid röret. Tyvärr är bilden otydlig.

Mvh Ammi

Thyne: Här var det fler som glömde både nummer/namn på förra kommentaren.  

Carola är min dotter. Jag får tacka för komplimangen.  Vet inte om jag är speciellt duktig, men jag gör så gott jag kan och försöker dela med mig av sådant jag varit med om eller lärt mig. Sedan lär man sig hela tiden nya saker. Fullärd blir man aldrig när det handlar om djur. 

Mvh Ammi

Zooaffär? Sånt trodd jag inte ens var tillåtet.

Det brukar vara så med djur, att om de blivit utsatta för något traumatiskt, tex slag, så kommer de alltid att ha en liten varningssignal när de ser en hand, eftersom det var ju det som skadade dem.

Vilka sötnosar du har :) Det ser väldigt mysigt ut där de bor.

#34 Jepp, men jag ska bättra mej, är inte så van än ^^

Aha, ni har illrarna tillsammans då? Men de tips du delar med dej är riktigt nyttiga, och du kan ju knappast säga att du inte är duktig, då skulle ju inte folk ta till sej dina tips, vilket de ju gör :)

En liten rättelse angående Quassi. Han ville inte ha honom kvar för att han högg så mycket. Så när han inte fick lämna tillbaka honom skulle han släppa honom lös. Så då fick han komma till mig. men han var alldeles för ung när han kom hem hit. Och han var verkligen aggresiv.
Synd om den lilla skrutten.

Thyne: Vi har var sin uppfödning och våra egna illrar, men vi hjälps åt med illrarna, eftersom vi bor på samma ställe. Sedan vi ändrade om i stallet, Tjo, va det va livat! , går nästan alla illrarna tillsammans. 

Åsa: Vet inte var jag fått det ifrån, att det var allergi. Kanske lär mig varför (bryr mig inte) någon gång. Nog var det synd om Quasi, men på sätt och vis var det även synd om dom som köpte honom och fick en "mardröm". Han var allt annat än rolig när han kom. Jag har pussat honom idag, utan att hålla runt nosen!

hehe, fast de som köpte honom vet jag inte om jag tycker så där säreget synd om. Men jag vet att jag borde göra det. De hade i alla fall vettet att köra honom till mig.
Men han var en liten räka och ett monster. Hade inte ni tagit honom hade ingen fått ta honom heller.
Är så tacksam att ni ställde upp för honom.

Ge honom en puss från mig med.

Ska be Carola pussa honom imorgon. Ska samla lite mod först, innan jag gör om det. *S*

Jag är glad att dom körde honom till dig. Idag vill jag inte vara utan honom, men nog har man misströstat många gånger och varit färdig att ge upp.

Vi får väl se om det går att ta honom med till Yran nästa år, även om han inte kan ställas ut. Det skulle ju bli en träning för honom och samtidigt får vi se, hur han klarar den stress som utställningar alltid innebär.

#38 Aaha, vad smidigt och kul =) Roligt att dotra din också föder upp.

Ja exakt, bara ta med honom som sällskap. För att låta honom sitta med och titta lite. Och om det inte går får vi hitta en lugn avskild plats åt honom. ;-)

#41 Det har blivit riktigt bra för dom. Några som inte kunde gå i samma grupp förut, fixar att vara tillsammans nu.

Både roligt och tur, för vi har mycket hjälp av varandra. Intresset för avel verkar nästan vara ärftligt. *S* Eller oxå har jag smittat henne.

#42 Vi får se hur han artar sig. Ska han följa med hemifrån, då ska vi vara säkra på att han klarar av veterinärkontrollen. Vill ju inte att ha hugger veterinären.

#43 Det är nog både ärftligt och smittsamt :) Hur gammal är hon?

ett annat tips när det gäller bitandet är att när dom hugger fast sig och vägrar släppa ska man hålla för deras näsborrar ett tag, inte länge förståss, men då brukar dom släppa fort (:

#43: Ja det är klart. Kan vara bra att han inte biter domaren.

#45 Ja, den har jag faktiskt tänkt på. De kan ju inte vara så envisa att de håller andan ^^

#26. 10 mil det är ju inte så farligt vi har ett födelsedagskalas för en iller i frövi ca 3,5 mil utanför örebro i juli. Baghera litade inte så mycket på människor och va en mycket osäker iller överhuvudtaget!!

#48 Nej, det är ju inte alls så farligt.

Förövrigt måste jag  bara säga att bagheera är ett väldigt sött namn på en iller :)

Ja Baghera är ett fint nanm det passade honom väldigt bra =0)

#44 Hon är född 1978

#46: Jag är nöjd om vi fixar veterinärkontrollen. Kan bli knepigt nog att kolla öronen, misstänker jag.

#50: Jaså, en tuffing eller? :)

#52: Okej, jag får räkna ut det :P