Min första iller, Elvis, räddade jag från ett urtråkigt balkongliv i en förort. När jag hälsade på honom nafsade/bet han mig det första han gjorde. Jag fyade och sen var vi bästa vänner… typ… haha… Jag minns faktiskt inte vart och hur vi blev bästa vänner, men att jag sa åt honom på en gång direkt när vi träffades hjälpte absolut. Att jag sedan tog hem honom och lät honom få röja fritt i flera rum gjorde inte saken sämre. Vi fick en otrolig kontakt och han blev så innihelskotta tam och tillgiven. Dock var han inte en direkt lugn iller, han var liten, snabb och smidig som en hona. Och han var bättre vakthund än min vakthund. Ingen vågade hälsa på…