# Häsla versus temprament Author: Sarah På iller 2007 hade jag en diskussion med en person som jag själv har stor respekt för angående kunnande om iller. Vi diskuterade viltinblandning i aveln eftersom jag vill ha in det om jag ska fortsätta ta kullar. Men, är det viktigaste att illern lever länge eller att den är trevlig att hantera. Personen jag pratade med tog för några år sedan en kull på en hybridhona. Tror att hon är mellan 5 och 15 % vildiller. Vissa av de valparna var fortfarande väldigt skarpa och ganska otrevliga. Mamman och hennes syskon har alla varit svåra. Självklart är det ultimata att ha en stam som lever länge och som är trevliga att hantera. Men, går det att fåsom det ser ut idag? För att få en friskare stam tror jag att man måste blanda in vildiller, men man får då betala priset att få en svårare iller. En iller som kanske inte nybörjare klarar av och omplaceringarna stiger ännu mer. Först måsta man väl ställa sig frågan om vi ska ha iller som husdjur eller ej. Vi vill förmodligen det allihop. Hur ska då aveln se ut blir nästa fråga. Ska den gå mot vildare och förmodligen friskare, med förlust på hanterbarheten, eller ska vi acceptera att de flesta av våra illrar dör vid sex års ålder av sjukdomar? Personen jag pratade med ställde en bra fråga som jag funderat över länge. Vad gör man med de illrar som föds innan de blir trevliga och hanterbara om man har en vild hanne till sin hona? Min plan var att ta en kull med en hybridhanne på min hona som redan har en del vilt i sig. Sen kastera henne och behålla en av honvalparna och ta en kull på henne senare. Då kan man para henne med en hanne utan vilt i och förhoppningsvis få en trevlig kull, eller efter två generationer. Men, ex den första kullen som har så mycket vilt i sig, hur hittar man bra hem som klarar av att hantera dem? Finns väldigt få. Kommer de illrarna må bra psykiskt? LIte flummig tråd, men något jag funderar på.... ## Comment 1 Author: Robinsnel Jadu.. har du pratat med några som gjort detta? Alltså blanda in vildiller... Hur de gjort osv... ## Comment 2 Author: JossanH det ultimata vore väl då att själv kunna behålla all valparna, men det är nog få som klarar av.. Finns nog alltid folk att sälja dom till bara det att man måste vara extra petnoga när det gäller val av köpare. Jag tror på hybridavel så länge den sköts av personer som är väldigt insatta i den vilda illern. ## Comment 3 Author: Sarah Men, vilket blir viktigast i slutänden? Häsla eller psyke? ## Comment 4 Author: Sarah Det var inte menat att bli en diskussion om huruvida jag ska ta min hybridkull eller inte, för det har jag ett år på  mig att fundera över. ## Comment 5 Author: JossanH jag anser att man måste kunna kombinera. Om man börjar på hälsa och tar den biten först så borde det kunna gå att få fram ett trevligare psyke efter några generationer. Gäller bara att man är petnoga med vilka individer som ska användas i avel och vilka djur de blandas med. 2 hybrider som är någorlunda tama/trevliga är ju ett bättre val av partner än 2 hybrider som är väldigt skygga och visar upp mycket vilt. ## Comment 6 Author: Robinsnel #5 den erfarenheten jag har av hybrider är att de är rätt skarpa även när det är mindre procent vildinblandning... woodo är ju 25-50%.. vår första valp var 12.5-25%, och hon var väldigt skarp har jag förstått med tiden.. mkt blod blev det när hon var valp... ## Comment 7 Author: Sarah Precis.. de är skarpa. Är det värt det? ## Comment 8 Author: Robinsnel Jag tycker varje individ är värd ett bra liv.. sen tycker jag inte om någon avel egentligen eftersom jag helst skulle se ett samhälle utan tamdjur... ## Comment 9 Author: Sarah Självklart värt ett bra liv, och diskussionen om husdjur eller ej är inte aktuell då vi redan gjort antagandet att vi vill ha iller som husdjur. Men, är det värt att sätta sådana illrar till livet för att förbättra hälsan i stammen? ## Comment 10 Author: Gasoline Intressanta funderingar. Kan dessvärre inget om avel så jag har tyvärr inte heller något att tillföra =( ## Comment 11 Author: Sarah Det här är ju en fråga om värderingar så då behöver man kanske inte ha så mycket kunskaper... ## Comment 12 Author: Nettan Jag tycker nog att hälsan är viktigare. I den stund vi sätter vårat egna intresse framför djurens hälsa, är vi nog ute på hal is. ## Comment 13 Author: Sara Min tanke är att visst, illervalparna blir skarpare och kanske mer försiktiga men om man avlar några generationer så försvinner det skarpa en del samt illeraveln har fått ett nyttigt tillskott av nytt blod. Det finns en hel del duktiga illermänniskor runt om i Sverige som jag tror skulle fixa en skarpare iller. ## Comment 14 Author: [Borttaget] Jag har första generations mixar här hemma, Jazz som är kastrerad och 2 tjejer som ska kastreras om ca 1 veckas tid. Jag själv skulle aldrig avla på en mix, vare sig tiken eller hanen. Försökte oss på en parning när jag hade Aslan för ca 6 år sedan (han var då omkring 1 år gammal), han var hyperaktiv och väldigt nervös. Och när han skulle hoppa på tiken som skulle paras, så pep hon till och Aslan blev arg och bet hårdare. Och när jag skulle skilja dom åt, så högg han mig med, han var sen jätte nervös med ögon stora som tefat. Så jag bestände då och där att aldrig para en mix mer. Kanske är där dom som lyckas, men oftast så bliv valparna mycket vassare än tamillervalpar. Och vad jag har hört (vet inte om detta är sant) så är 3:e generationen värrst av alla. Dom ska bli näst intill lika hårda som en riktig vildiller, jag vet som sagt inte om detta är sant eller om det bara är en skröna. Har aldrig tagit valpar efter en mix, så jag vet inte hur vare sig en 2:a, 3:e eller någon annan generation är när vildiller är inblandat. Jag vet hur Aslan var, och jag vet hur Jazz är, nått mer vet jag inte. ## Comment 15 Author: Faxlin Jag tror på mixar i aveln. Men det kräver otroligt mycket av den som ger sig in i det. Att säga att det ena är viktigare än det andra tycker jag är fel dock. Det ena utesluter inte det andra. Både hälsa och mentalitet är viktiga. Oavsett vad folk säger är det ytterst få som vill ha illrar som hugger in till benet i flera månader i sträck. Så visst har mentaliteten betydelse. Därför skulle jag använda en menlöst snäll hona till en vilillermix hane för att förhoppningsvis få fram bra material. Dock är det tveksamt om valparna skulle komma ut till försäljning. Det ska mycket till innan någon blir godkänd av mig att få köpa valp, att dessutom skulle få köpa en mix det är så gott som obefintligt. Det innebär att här skulle det bli en stor flock illrar. ;-) Men i alla fall, jag anser att både ock är viktiga. ## Comment 16 Author: LeeLoo var på genetikdagen i Skövde och då pratade vi lite om det här och hon som höll i det (kommer inte på vad hon heter nu) tyckte det lät sunt att ta in vildmix, men då ska det helst vara en bra hona eftersom det är honan som formar valparna. ## Comment 17 Author: elmo Min första iller var 50% vildiller och 50% jaktiller dessutom var den farm odlad. Ingen bra kombination! Inte för en förstagångs ägare. Men då visste jag inte så mycket hur en iller skulle vara, så jag trodde att de var så bitiga som han var. Tyvärr var jag tvungen att ge upp då jag insåg att jag inte kunde få rätt på honom så jag lämnade tillbaka honom till uppfödaren igen.