# Moraliskt dilemma - avlivning. Author: NeoTech Lite bakgrund, jag kommera v en familj som alltid haft djur, specifikt hundar. Oftast arbetande hundar också så som draghundar. Men även katter och diverse andra smådjur har förekommit i familjen. Jag är väl den första som valt att ha illrar och det är ett val som e gjort av att man uppskattar djuren. Men alla djur blir gamla, och behöver tas bort. Här infinner sig mitt moraliska dilemma. Jag är uppfostrad och fått lära mig att tar man hand om djur eller tar åt sig djur. Så ansvarar man också för kretsloppet. I fallen med hundar draghundar så har man avlivat valpar som tidigt visa sig ha pyskologiska fel. Men även på grund av ålder eller funktionshinder på grund av skada. Samma väg har familjens smådjur gått. Och bakgrunden ligger i att man ansett det humanare att avliva i hemmet på ett snabbt sätt än att ta djuret till en främmande plats som en veterinär. Nu har detta problem dock uppstått igen och en av våra 3 illrar har fått diagnosen insulinom, och som vi vet kan insulinom kortvarigt behandlas och då på grund av min uppfostran så ser jag det lite som att köpslå med sitt samvete. Så illlern i fråga har fått vara då hon visat sig kunna sköta sig i så som äter, går på låda och har inte ont. Men nu är det väl dags. Avliva börjar bli ett uppenbart måste. Och frågan är väl den med hänsyn till tidigare. Gör man det själv? Eller är veterinär vägen att gå. Speciellt som man vet att illern blir stressad på nya platser i händerna på främmande människor och hugger (inte biter eller nafsar) när den inte känner igen sig. Samt att jag e smärtsamt medveten om att sk. avlivningsvätska kan ta lång tid emellanåt så undrar jag om inte gubben hade rätt i sitt tänkande ändå. PS: Jag besparar mig utfall om att jag är en galen djurplågare på grund av mitt resonerande, utan vill mest veta hur ni själva skulle resonera utifrån det ni har läst. :DS ## Comment 1 Author: Tzatu Jag har aldrig riktigt haft det dilemmat då våra djur alltid avlivats hemma med vätska av mina föräldrar som är veterinärer... Jag vet inte vad jag skulle välja annars (eller nu när jag faktiskt inte bor hemma längre). Jag skulle nog ringa ner mina föräldrar och be dom komma och avliva här i hemmet. Att bryta nacken eller skjuta djuret går visserligen snabbt, men det känns så mackabert på något sätt. Jag gillar nog mer att låta dom somna in än att dom är borta pang bom. ## Comment 2 Author: Bogey Inte lätt detta. Om djuret blir hemskt stressat av nya miljöer och människor så kanske avlivning hemma är mest humant för djuret, men jag håller med #1 att det känns lite makabert att nacka ett husdjur, men det är väl ens inbyggda dubbelmoral som spökar. Själv skulle jag ha betydligt lättare att nacka och plocka en höna som jag tänker tillaga och äta upp än nacka vår iller den dag han blir för sjuk. I vårt fall skulle jag välja vetrinären men då med vetskapen om att vår iller inte blir särskillt stressad av nya människor utan verkar ta det mesta med ro så länge nån av oss finns med. Det är du som känner ditt djur bäst och jag tror du känner själv i hjärtat vad som blir mest humant för din pälskling. ## Comment 3 Author: sarae Jag avlivar bara mina illrar hos veterinär. De allra flesta ger lugnande innan de ger avlivningsvätskan, så jag har aldrig varit med om att en iller verkar ha lidit. man kan även be dem att lägga en lätt narkos innan. Sedan finns det även de veterinärer man kan få till att komma hem till en för en avlivning om djuret är väldigt lättstressat. Att göra det själv skulle jag aldrig klara av. ## Comment 4 Author: Saga85 Att bryta nacken av en iller är inte tillåtet. Ska man avliva en iller som väger mer än 1 kg är huvudskott det enda som är lagligt i hemmet. Annars är det narkosmedel som gäller. Väger de mindre än 1 kg behöver man göra dem medvetslösa först innan man får nacka/halshugga dem. [Regler om slakt och avlivning](http://www.jordbruksverket.se/download/18.26424bf71212ecc74b080001087/2008-069.pdf) [ ](http://www.jordbruksverket.se/download/18.26424bf71212ecc74b080001087/2008-069.pdf) ## Comment 5 Author: [Borttaget] Jag har varit med om två avlivningar hos veterinären. Första var med min blandis tik Zelda schäfer/ rottis hösten 04 pga inflammation & canser i livmodern, men hon blev dock 11 år gammal. Trotts att hon levt ett ganska tufft liv hos 3 olika ägare innan hon kom till mig 4 år gammal & var en alldeles underbar hund på alla vis! Hon följde mig överallt & var min allra bästa vän under svåra tider. Andra gången var förra året när vi var tvungna att åka in akut med Rambo som var en underbart go sibirisk/ perser blandning pga oregelbundna hjärtslag, blek i huden, viktras på några få dagar m.m utan tidigare sjukdomsbild förutom stenar som vi har behandlat hos vet. Det är aldrig lätt att ta beslutet eller befinna sig i situationen. Men jag känner som så att det är det mest humana att åka in till veterinären för avlivning av sitt älskade djur. Allt annat går bort! Så som vrida nacken/ hugga/ skjuta eller annat hemskt stressande!!!! Fy aldrig i livet.. Av dessa två svåra erfarenheter av avlivning hos veterinären så känns det som att djuret ger intryck utav ett visst lugn. Att man ser det i ögonen. Att dom säger tack & att man gör det rätta. Så kändes det för mig i alla fall även fast det brast för mig timmarna, dagarna, veckorna efter... Oj blev lite mycket text nu. Kram ## Comment 6 Author: Sara Jag har alltid avlivat hos veterinär. De ligger i min famn och får så pass mycket narkosmedel att de somnar in och dör i sömnen. Jag tar alltid med vetegroddsolja så de slickar i sig det de sista de gör. Då tänker de knappt på sticket. För mig så är veterinär det enda riktiga för iller. Något jag aldrig kommer att acceptera är att folk dränker sina kattungar eller några andra djur! ## Comment 7 Author: NeoTech Saga85: Har jobbat på slakteri, så är fullt medveten om reglerna runtomkring det hela. Det var precis såna där inlägg jag betackade mig ifrån högre upp. Och det där saknade relevans, då alla här vet att de finns jordbruksverks regler kring det mesta. Vad gäller djurhantering i sverige. Det var en fråga om moralen kring att avliva sina djur själv, inte dom juridiska bitarna kring det hela. Eller tillvägagångsättet. Tror nog ingen är korkad nog att dom ens försöker bryta nacken på en iller speciellt inte med tanke på att det är ett robust djur samt att dom mycket väl skulle kunna överleva det hela med allvarliga skador som följd. Utrycket att "nacka" en iller är väl illa valt tidigare inlägg kan jag hålla med om, men tror fortf. det råder lite sunt förnuft här i resonemanget utan att det uppenbara behöver pekas ut. Om man utför det själv så är skott med lämplig ammunition enda alternativet, alt. slaktmask om man har tillgång till det. Ni andra, tackar för sakliga inlägg som relaterade tilll frågeställningen. Vi kan komma fram till att avliva djur i hemmet är något som många får kalla fötter till att utföra själv oavsett. ## Comment 8 Author: Saga85 #5 Fast det beror ju lite på från situation. Här hemma har vi alltid avlivat mindre djur hemma, för att slippa stressa dem till veterinären. När mina grannar hade höns brukade de ta ut de dödsdömda tupparna när de låg och sov på kvällen/natten och sedan nacka dem medans de fortfarande var halvsovandes. Mycket snabbare och mindre stressande än att stoppa in i en bur, åka till veterinär och ge spruta. Fast ska man avliva hemma gäller det ju att man faktiskt vet vad man gör. Rätt avlivning ska inte ta mer än någon sekund eller så. Själv har jag aldrig varit och avlivat hos veterinären (mindre djur har som sagts avlivats hemma och när de större djuren avlivats har jag inte åkt med). Usch, jag kommer totalt bryta ihop när det väl blir dags. Jag bröt ju t.o.m. ihop när veterinären berättade att Maja hade insulinom. Isch. Lessen i ögat nu. Får borra in ansiktet i pillern. ## Comment 9 Author: Saga85 #7 Mitt inlägg var mer en respons på Bogeys inlägg om jämförelsen med att nacka en höna och nacka en iller. Och jag tolkade ditt första inlägg som att du undrade hur man skulle gå tillväga med just avlivning av iller. Som du kanske ser av mitt inlägg #8 så är jag själv för att avliva i hemmet, så länge man vet hur man ska gå tillväga. ## Comment 10 Author: Aviendha #4 Om den väger mindre än ett kilo så får man faktiskt göra det med på iller ^^ Sen trodde jag att det var fler metoder som var tillåtna, har för mig att jag läste det men det var ju någon månad sedan jag gjorde det nu och jag kan ju ha virrat till det. #0 I min familj har vi aldrig vart främmande inför att avsluta ett lidande om vi bedömt att resan till en veterinär skulle ta för lång tid (bodde mitt ute i busken) så några av våra smådjur har avlivats hemma. De fall där vi haft tiden att planera har dock alltid inneburit veterinär. Mycket för vår egen skull, givetvis, men även av andra faktorer. Om du avlivar själv så kan det misslyckas. Chansen är större än med en veterinäravlivning. Man kan missbedöma sin avlivningsmetod, och i de allra flesta fall så måste du fixera djuret, vilket även det kan innebära stress. Djuret kommer förmodligen inte avlivas inne i köket där den bott heller om jag får göra ett sådant antagande, så det är fortfarande en stress djuret utsätts för. En lite finare möjlighet finns ju, och det är att ni bokar in distriktsveterinären på hembesök. Det går iaf att göra hemma för avlivning. Lite dyrare men så mycket finare. Då kan du sitta på golvet vid illerns favorithörn, och den enda stressen blir en ny människa i hemmet, men illern känner ju störst trygghet just hemma, med sin ägare och dem den umgås med, och med sina illervänner. Det är alternativet jag skulle vilja välja. I dagsläget blir det nog veterinär ändå, har 5 min dit och även om illrarna inte är överlyckliga hos veterinären så är de inte farligt stressade heller av vad jag kunnat bedöma av alla de turer jag vart in med dem för. Väljer du ändock egenavlivning, läs på om reglerna. De är jätteknöliga att hantera, jag vet, men det finns satta regler för varje djurslag och metod av en anledning - det är taget med hänsyn till varje arts "behov" och för att göra lidandet så minimalt som möjligt. Man ska ju även äga kunnskap om djurets anatomi och lite mer (enligt föreskriftens inledning) och känner du, på någon punkt, att du är det minsta osäker, så ta det säkraste kortet först - veterinäravlivning. För illerns skull. ## Comment 11 Author: Aviendha Mitt internet är vrålsegt ^^ Så därför hann jag inte se ditt inlägg innan mitt blev postat, sorry. ## Comment 12 Author: Saga85 #10 Missade slag mot huvudet samt avblodning av medvetslösa djur. Tycker f.ö. det kan vara bra att ta upp avlivningssätt i en tråd som handlar om avlivning. Kanske inte just för TS, utan mer för personer som kommer in i efterhand och läsar. ## Comment 13 Author: Sara Jag skulle ha problem att göra själva avlivningen. Tänk om nått gick fel och djuret blev skadat istället?! \*ryser\* ## Comment 14 Author: Bogey Tackar för info och håller med om att "nacka" inte var det bästa ordvalet i sammanhanget. Jag kunde ha valt ett mer neutralt ord som inte antyder ett så specifikt sätt att avliva. Satt på jobbet och skulle skriva lite snabbt. ## Comment 15 Author: UlrikaD Jag säger enbart veterinär...alltid. Vad det än gäller för djur. Men avlivning på rätt sätt. Finns många historier om veterinärer som betett sig helt galet vid avlivning. Och djur som fått lida pga detta. Jag var och avlivade en chinchilla pga sjukdom häromdagen. De sövde henne med gas först innan de gav henne sprutan. Hon låg i min famn hela tiden och var jättetrygg. Hon märkte aldrig vad som hände utan hon bara somnade in. Sen fortsatte jag att hålla i henne hela tiden tills sprutan hade gjort sitt. Det gjorde inte ont, hon var inte stressad, hon hade mig som höll om henne ända till slutet. Det var en väldigt bra avlivning, även ifall jag var ett totalt vrak efteråt.![Rynkar på näsan](http://iller.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") ## Comment 16 Author: JossanH Jag har inte haft det problemet att jag ens tänkt tanken att välja. Min iller, som också hade insulinom, var ändå så pass pigg fram till att jag tog beslutet att han själv promenerade in hos veterinären. Helt orädd att han inte ens reagerade på sticken. Han slickade vetegroddsolja och somnade i min famn. Gäller det en mycket stressad iller skulle jag försöka få hem en veterinär om man inte vill stressa illern. Att avliva ett djur (för oss som har husdjur som vi älskar) handlar ju om att på ett snabbt och smärtlöst sätt avsluta djurets liv när det lider eller innan det börjar lida. Kan man klara av den uppgiften hemma på ett bättre sätt än om man tar djuret till en veterinär så kanske man borde göra det hemma? Själv skulle jag aldrig klara av det. Jag känner nog mest att detta är upp till dig. Vad är bäst för djuret? Vad är bäst för dig? ## Comment 17 Author: [Borttaget] Hade aldrig klarat av och göra det hemma, jag anser det är bättre att åka in till vett, illern ligger ju i ens famn o då är dom trygga i de och är dom så pass sjuka som dom många ggr är när man ska åka in så märker dom ofta ingenting alls. ## Comment 18 Author: JossanH #17 Men det finns ju dom, som tex mig, som inte vill vänta tills som är så pass sjuka att dom bara vill dö. Jag vill ta det lite, lite tidigare så att dom aldrig hinner plågas. Det är iaf mitt mål. och då är dom fortfarande ganska medvetna om situationen runt omkring. ## Comment 19 Author: [Borttaget] #18, Sant men det är ju jättesvårt att egentligen veta när den "exakta" tiden är inne. När vet man det ? ## Comment 20 Author: Sara \# 19 Mitt mått är att de ska ha livskvalitét hela livet. När de är så pass sjuka att de bara äter och sover, då är det dags att ta bort dem. De ska inte vara halvdöda redan. Samma gäller när de blir sjuka, man ska inte vänta tills de mår jättedåligt med att åka till veterinären, man ska åka när man märker att de är dåliga och inte vänta. Jag har varit för sen flera gånger och jag ångrar det idag. Men att veta när, är en lärdom som man lär sig efter man blivit tvungen att ta bort ett antal djur. Edit: Funny tog jag bort i rätt tid. Även om det var jättesvårt och jag var jätteledsen så kände jag att jag gjorde det i helt rätt tid. Hon led aldrig. ## Comment 21 Author: [Borttaget] #20, jo naturligtvis åker man in så fort man märker att dom är dåliga men oftast så visar dom ingenting förrän det är försent även om man är uppmärksam, kan bara prata för mig själv men jag är väldigt hönsig o de minsta lilla så åker jag in. Men då har dom kanske redan börjat lida för oftast är det sjukdom som drabbat dom från början. Jag tycker det är en svår balansgång även om jag haft iller i 16 år och jag har fått låta alla mina somna in hos vett. Jag kanske har väntat för länge, de e mycket möjligt. ## Comment 22 Author: JossanH #19 Det kan alltid bli för sent, oväntade saker kan alltid hända. När jag tog det tunga beslutet var Dexter fortfarande med ut på promenad varje kväll. Han var pigg och var fortfarande nyfiken på sin omgivning. Det som ändå fick mig att bestämma mig var att han var så otroligt smal och väldigt, väldigt vinglig på bakdelen- speciellt när han sovit. Sedan så började han bajsa utanför lådan flera gånger per dag och han hade alltid varit rumsren. Detta sa mig att något hade försämrats och han skulle inte bli bättre- bara sämre. ojämna hjärtljud, halvkassa njurar och insulinom. I det läget kändes det rätt att kanske vara lite för tidig före lite för sen. Man måste ju värdera varje individuellt fall. ## Comment 23 Author: [Borttaget] #22, Men om det funnits medicin för Dexter, hade du gett honom de då eller du hade ändå valt att låta honom somna in ? Jag anklagar dig absolut inte o du gjorde säkert de som kändes bäst jag undrar bara. Mira hade insulinom och sen fick problem med hjärtat, tycker ni då att jag hellre skulle låta henne somna in än att först testa mediciner ? Jag tycker sånt här är jättesvårt. ## Comment 24 Author: Sara \# 23 Om illern kan må bra av medicin tycker jag absolut att man ska prova. Jag brukar jämföra med mig själv. Hade jag varit sjuk och medicin hade fått mig att må bättre hade jag velat få medicinen. ## Comment 25 Author: JossanH #23 Dexter gick på medicin i ca 8 mån innan jag valde att ta bort honom. Tack vare medicinen fick han ett fantastiskt sommarhalvår och var med på promenader nästan varje dag. Långa promenader! Han hade ojämna hjärtslag under hela tiden, men visade inga tecken på trötthet eller liknande under hela perioden han var sjuk. Det var små förändringar som verkligen visade att något försämrades på honom. Veterinären kunde känna hur han tappade muskler- men höll vikten hela tiden- och så blev han väldigt gul och vattning runt ögonen vilket veterinären också såg en enorm skillnad på. Så blev han vingligare och började slarva med lådan. Små saker som sa mig att något försämrats. Då ville jag inte dra ut på det längre. Tankarna och ångesten över att han sakta försämrats och att jag var tvungen att se när det var dags var värre än att ta beslutet. ## Comment 26 Author: Anothername Jag tycker du gör helt rätt i att sköta allt hemma. ## Comment 27 Author: [Borttaget] #24, Jo vett trodde att hon skulle bli bättre med medicinen men tyvärr blev de ju inte de. Det jobbigaste var att hon fortfarande var med en hela tiden och orkade busa ibland så det var ett jätte tungt beslut när vi märkte att medicinen inte gav den effekt vi hade önskat. #25, Okej på så vis, jo men så länge han mådde bra under tiden han åt medicinen så led han ju inte. Beklagar din förlust, hur gammal blev han ? ## Comment 28 Author: Satmaran Jag tror att vi vet.. Vet när det är dax för just våra små.. Vi vet, för att vi känner våra små, alla deras sätt att vara, alla rörelser, dygnsrytm, toafrekvens....osv Var och en väljer säkert den metod som lämpar sig bäst. En Jägare tar ut sin trogna vän och gör sin plikt, dvs. prosessen kort. Hur vi än gör så gråter vi och sörjer våra älskade vänner lika mycket. ## Comment 29 Author: JossanH #27 6,5 år