# chansningar inom aveln Author: sarae Hur ser ni på chansningar inom aveln? alltså att avla på illrar man kanske inte vet allt om och ändå parar, men ser till att sätta avlesförbud på alla valpar till man ser hur de utvecklas? Är det moralsikt försvarbart att ta en "test kull" för att komma fram till om det är värt att avla vidare på stammen? Ser ni någon skillnad på att göra detta med ett avelspar man har stamtavla på, men inte kan följa upp allt eller om man gör detta med två illrar utan stamtavla? ## Comment 1 Author: cannaydia ja sålänge valpköparna informeras om det tycker jag det är okej. Vi måste ju "mixtra" lite inom aveln för att kunna få fram någorlunda illrar som är obesläktade och det går inte utan att blanda in nytt (i detta fall) okänt blod. Men det är en långsiktig avelsplan efter som man inte vet fören om 5-7år om det var en lyckad parning eller ej, så det är tålamod och man måste vara berädd att behålla en valp som man ev. kan fortsätta på. Så vist är det lite tålamod där, samtidigt som man kanske får räkna med att lägga ner den linjen för den aksnek inte visar sig vara så lyckad...Det är inte alltid allting bevisas i första generationen heller... ## Comment 2 Author: sarae säg att man avlar på ett iller par vid ca 2 års ålder som man inte vet särskilt mycket om. man sätter avelsförbud på valparna tillsvidare. När de valparna är 2 år och föräldrarna är 4 år och friska, skulle man då våga låta en/två av de valparna gå i avel, eller skulle man även vänta till de blir 3-4 år och föräldrarna då 5-6 år? Som du säger cannaydia, det är inte alltid det visas i första generationen, men hur många generationer skulle man våga "chansa vidare med"? När blir man säker på att den första kombinationen var lyckad? ## Comment 3 Author: Xannadu Jag tycker inte att lekmän ska hålla på att laborera fram gener. En som ska göra detta tycker jag ska ha lång erfarenhet av det, samt ha kunnit folk som kan vara med o hjälpa till. Gärna med veterinärer som är bakom det man gör. Visst har vi kunnigt folk inom illrar men jag tror inte att vi har tillräckligt med folk som kan hålla på att laborera fram bättre gener. Jag tycker att det flästa är mer lekmän låter fult att säga men tuvärr är det så. Jag vet en som är på denna sida som tar sin avel på allvar. (hoppas du vet vem du är), men trotts det så tycker jag ändå att den personen ska börja avla på gener som man inge vet utan man hoppas att det ska bli bra. Rent ut sakt så kan vi alldeles för lite om detta. Ni får tycka att jag värkar vara en riktig Bitch för mina åsikter men det är åsikter jag står för och jag tror dock att dom behövs för att få in lite mer nytänkande samt en person som värkligen står för den tycker. ## Comment 4 Author: sarae \# tycker inte du är en bitch ;) jag statade denna tråd för att få en diskussion, och jag vill gärna se olika sidor v problemet. så ditt inlägg uppskattas! frågan är, vad gör man om det inte längre finns några linjer man vet allt om? Slutar vi avla fram illrar (vilket för övrigt mycket tyder på att vi kasnke borde) eller vad tar vi till för metoder då? Det finns inte många illrar med lååånga stamtavlor idag. och de som har långa stamtavlor är ofta avkommor från tidigare sönderavlade generationer som bär på en rad defekter. hur bär man sig åt då? Personligen så gillar jag inte avel utan stamtavlor. och anser att det är ens skyldighet att hitta så mycket info som möjligt om illrar man planerar att para. Men hur mycket info är tillräckligt? ## Comment 5 Author: Xannadu Jag står fast i alla fall att söka utanför sverige. Visst det tar längre tid att kanske få fram bra avelsmaterial men det är värt det. Det kommer inte att hålla att avla på de få sunda illrar som finns i Sverige för inom snar framtid får vi räkna med att illervalpen är sjuk när den kommer till köparen. Låter drastiskt men de kan ske och det borde inte blundas för. Får man tag tex en bra uppfödare i England som har bra avelsmaterial och man vet är seriös denna person i sin tur kanske vet en person som är bra. Det visar sig att denna person med är bra. Lycka är att dessa 2 avlar på olika linjer. Den anndra personen kanske vet någon i Tyskland som är pålitlig som man kan vända sig till o hjälpa till att ta reda på eventuell avelsmaterial. Det finns möjligheter om man bara lägger ner tiden som behövs. Tack sarae känns som man är det när man är ny på sidan och satt i gång ett antal diskutioner men tror att det är nyttig trotts allt :D så dom får tycka att jag är en bitch :D ## Comment 6 Author: JossanH #3 ja, det finns väldigt många "lekmän" i det här, det håller jag med om! Många som har sina kullar enbart som "hobby" och som inte föder upp av "rätt anledning".. Men jag tycker inte vi kan kalla alla nya uppfödare för lekmän. Bara för att man har tagit många kullar behöver inte det betyda att man är en bra uppfödare eller tvärt om. Att vara insatt är ju en helt annan sak. Att ha lång erfarenhet av avel tycker inte jag nödvändigtvis måste innebära att man själv tagit kullar. Visst är det bra att ha inblandning av veterinär- men då ska det vara en mycket illerkunnig veterinär som vet innebörden av både ärftliga sjukdomar hos illern och vilka defekter de kan drabbas av gällande teckningar och färger. Sen ser jag faktiskt hellre en ny person som uppfödare som lagt ner mycket energi på att "hitta det perfekta avelsdjuren" framför en erfaren uppfödare som"gett upp" och kör på i gamla banor.. Hoppas du förstår vad jag menar.. ;) ## Comment 7 Author: Faxlin Personligen så gick jag kurser och dyligt redan innan jag startade min hundkennel. Det är om genetik, arvslära och sådant. Jobbade på kennlar innan jag startade upp min egen. For på besök till hundskolans avelsavdelning och sådant innan jag startade min egen kennel. När jag sedan beslutade att startade iller uppfödning så utökade jag mina teoretiska kunskaper om smådjurs genetiken. Sedan hade jag n'ra samarbete med veterinär och uppfödare. Men ändå måste jag säga att jag inte är nära nog fulllärd. Jag lär mig hela tiden. Och den dag jag säger att jag är fulllärd i genetik så hoppas jag att mina vänner skjuter mig. ## Comment 8 Author: sarae jag söker för tillfället efter bra linjer utanför sverige. men det är inte lätt. Man kan inte lita på uppfödarna till hundra procent. Eftersom många av deras kullar just kommer från "chansningar" med direkt olämpligt material. Det är möjligt att de med en lång avleplane, om många år kan nå sina mål och dessa linjer visar en positiv utveckling. men att som "utböling" komma och importera en iller från en av dessa chansningar och tro att man verkligen kan lyckas omvända denna ganska kassa stam till något positivt, känns rätt naivt. Så det gäller verkligen att man kollar upp med andra, de som inte profiterar från en viss uppfödares avel, för att få sig en mer korrekt bild av materialet. men det är svårt. Som svenska har man rätt bra koll på vilka illrar man skall passa sig på och vilka som kan vara bra. men som utlänning i ett annat land har man ju noll koll. Så det blir mycket detektiv arbete. för det är meningslöst att ta hem en iller som har sämre linjer än vad svenska illrar har, trots att den är obesläktad med våra illrar. Sedan finns ju problemet att oavsett vilket land man vänder sig till så pågår likadana diskussioner som i sverige. De hävdar oxå att deras stam är för dålig, att de måste ta in nytt blod osv osv. Vad händer då? Om man "byter" illrar mellan länderna? Om säg två illrar har lika dålig stam , och då byter lite avelsdjur med varann. Kan man då få en positiv effekt genom att de iaf inte är besläktade med våra illrar? hur positiv då? och hur länge kan man klara sig på detta? ## Comment 9 Author: erikdenstore Det är ju en väldigt intressant diskussion det här om avel och genetik, och moralfrågan i att avla på ett djur man inte vet allt om.. Jag tycker precis som fler av er att man oftast faktiskt måste chansa... Ibland funkar det, men ibland inte. Vi har inte så många alternativ i dagsläget...   Jag tror som ni att det är en positiv sak att importera ett eller flera avelsdjur till Sverige, men att man måste vara väldigt försiktig med hur han/hon används i avelsarbetet... Risken med att ta in en import är ju att avkommorna blir väldigt åtråvärda, vilket inte alltid är bra. De importer som kom hit för X antal år sen användes i mina ögon till alldeles för många kullar och idag är det väldigt många stammar som är släkt med varandra bara för att dessa hanar finns med i stamtavlan. Ínget att sträva efter tycker jag... Den kortsiktiga effekten är säkert bra, men då måste det till rigorösa kontroller från den/de som importerar så att de inte används för mycket, för då sitter vi med samma problem igen om 5-10 år... ## Comment 10 Author: Xannadu Finns det ingen gräsn på hur många kullar du ska ta på hona respektive hande? Eller får man ta ut hur många kullar som hälst på en hona? Hur många har lagt ner en sån energi som dig Åsa innan man startar nått. En bråk del. Om fler hade gjort det skulle dom fatta vad det ingebär att att ha avel och vara mer noga med hur dom parar och med vilka de parar. Lekmän. Ja jag tycker det. Det är för få Åsor som lägger ner en massa tid före och har en större koll. Om man ser vad som hänt med iller i dag så är det täcken på att dom flästa uppfödare är lekmän. Som du säger #9 att när man tar in inporter kommer dessa att bli väldigt eftertraktade. Därför är det extremt viktigt att dessa valpar kommer i rätta händer. Sen att man har ett flerårigt projekt att ta in under ett flertal år och inte endast 1 år. #8 visst det är många länder som har samma problem. Men är ej instatt i det. Men frågan är vad är det dom har problem med? Har dom lyckats sänka åldersgrändsen på illrarna som vi gjort? Eller vad är det förnågot dom har? Att ta chansningar i vårat nu lägge tror jag skulle vara kattastrof om man inte var extremt drastiskt i sina valpar och sålde bara de valpar som kan gå i avel och rästen få bo kvar och sen kastreras och sedan sätts ut till familjer. Annars kan risken vara stor att vi försämmrar allt för mycket så att det kommer vara svårt att få det gå åt rätt håll. ## Comment 11 Author: Faxlin Som jag ser det måste det till ett alvesamarbete för att detta ska bli hålllbart med importer. Det räcker inte att ta hem ett par föräldrardjur utan man måste ta hem flera stycken. Och dessa måste dessutom vara obesläktade. Att som ensam uppfödare stå med 6 okastrerade hanar och 6 okastrerade honor det finns det inte möjlighet till. Men om man samarbetar kan det gå. Vi är nu några stycken som är väldigt inne på detta samarbete sär det kommer bli stenhård koll på hur många kullar som tas och mellan vilka individer. Dessutom så är det redan nu bestämt hur många av avkommorna som kommer få gå i avel. Och detta är då ett projekt där vi räknat ut hur avkommor ska avlas i flera år frammåt. Just för att slippa problemet med Robin Hood Och Tom Collins. (japp jag skriver ut namnen eftersom dessa individer är oerhört viktiga att veta om vilken skada detta har gjort på stammen) Men faktum kvarstår. För att hitta bra avelsmaterial att ta in kommer det krävas en massa tid nu före. Många linjer kan verka bra innan man studerar den med lupp då kommer det fram saker vi inte vill ha. Men jag är övertygad om att vi kommer hitta material, det tar bara en h-vetes tid. Sedan måste man även se vad det är vi kan tänka oss av de svenska stammarna som kan få fortsätta men med en viss procentiell utblandning av andra linjer men inte med samma. Allt för att inte alla ska bli släkt med alla. Dessutom vägrar vi använda oss av linjeavel. Eller åtminstone jag. De som gått ihop nu har samma värderingar, och samma avlesmål (friska illrar) och vi kommer alla köra med stenhårda avelskrav. ## Comment 12 Author: sarae #10 vilka problem som finns bereo mycket på vilket land du tittar på samt vilka linjer men för att nämna några ; ja, illrar har lika låg eller lägre livslängd generellt sätt än våra illrar i sverige. Det har förekommit extremt mycket avel på färg i andra länder. Antingen på fancy tecknade illrar  eller för att få fram så mörka illrar som möjligt. Dessa har man avlat fram genom hård inavel. Syskon har alltså parats med föräldrarna osv. Detta har gett problem som dels ökad cancer risk, kryptorkism, hemafrodism, dövhet, organ defekter, hjärtproblem osv osv. det finns t..ex en uppfödare som hållt på länge, och avlat exakt på detta vis och linjerna bär dessa defekter. han är känd för sina mycket mörka illrar. Tyvärr är hans linjer på väg att sprida ut sig med stormsteg i hela scandinavien. och hdetta verkar inte gå att stoppa. Det FINNS bra linjer utomlands, men man måste leta. Och det är inte lätt. när mna tror sig hittat något måste man lägga ner oerhört mycket energi för att bekräfta eller förkasta linjens lämplighet. Tyvärr har folk inte brytt sig om att göra det med linjen som nämns ovan. Eftersom alla illrar är så mörka där anses de vara friska (inget vitt=frisk iller) vilket är helt fel.