Annons:
Etiketteravelartiklar
Läst 5246 ggr
Faxlin
3/26/07, 2:54 AM

NÄR BLIR SLUMPEN STARKARE ÄN URVALET

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Om slumpkrafterna alltid bestämde vilka gener som fördes vidare mellan generationerna skulle inga djurarter utvecklas och inget meningsfullt avelsarbete vara möjligt.

Någonstans finns därför en gräns där slumpen tvingas in under lagar, så att avelsurvalet kan börja ge effekt. Tid och kostnader gör det praktiskt omöjligt att studera genförluster i verkliga djurstammar. I stället använder man simulerings modeller i datorer. Simuleringsmodellerna är gjorda så de efterhärmar verkligheten. Man kan se i dessa hur andelen heterozygota genpar minskar för varje generation i djurstammar med olika effektiva djurantal. I djurstammar med 500 djur eller fler är förlusten av ärftliga variationer liten fortfarande efter 100 generationer. Tar man en stam med bara 20 djur har nästan all genetisk variation gått förlorad under samma tid. Enligt den simuleringsmodell man gjort i datorn kan man se att stammar med ända ner till 100 djur kan hålla förlusten av den genetiska variationen hållas på ett minimum. Går man dock under 100 djur blir effekterna dramatiska och slumpkraften tar över så starkt att vi får svårt att motverka det ens med intensivt avelsarbete.

Tillämpar man regeln om att en effektiv djurstam aldrig blir större än 4 ggr antal handjur, skulle det behövas minst 25 handjur för att genom aveln kontrollera utvecklingen inom djurstammen. Antaler är räknat på slumpavel. Vid extrem familjeplanering fördubblas det effektiva djurantalet. Den undre gränsen skulle då hamna på 12-15 handjur. Är handjuren färre tar slumpkraften över och avelsarbetet driver iväg utan att egentlig möjlighet till kontroll. En del gener går förlorade och andra dubbleras, med åtföljande defekter och sjukdomsproblem som vid planerad inavel. En bra regel är att hålla minst 20 handjur i avel samtidigt.
Detta är oerhört svårt inom illerstammen då vi lider stor brist på handjur. Detta gör ännu mer att de som avlar lär veta vad de håller på med. Man måste ställa in sig på att jobba hårt för att lära sig både om genetik och avel i stort innan man sätter i gång. Det räcker inte med ett snällt djur.

Något som också är oerhört viktigt är att tänka på hur mycket en hane används, speciellt inom illeraveln. Man vill inte ha för många avkommor efter samma hane då detta kommer öka inavelsrisken längre fram under avelsarbetet.

Detta sätter även krav på de som håller hanar för avel. Även de lär ta sitt ansvar och se till att hanen endast används i avel till ett mindre anat honor och inte ger för många avkommor. Att honorna de används till är friska och har stamtavla så man på detta sättet kan involvera fler handjur i aveln och få illerstammen att gå framåt.

Av: ÅsaF

Datum för publicering

  • 2007-03-26

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Annons:
LeeLoo
3/26/07, 3:16 AM
#1

oj, vad snurrig jag blev nu Åsa. "Om slumpkrafterna alltid bestämde vilka gener som fördes vidare mellan generationerna skulle inga djurarter utvecklas och inget meningsfullt avelsarbete vara möjligt."

 Mina tankar:

Slumpkraften slår ju rätt i naturen (där utveckling, liv & död är naturligt betingad) men vi som arbetar med avel är ju tvugna att komma in i ett annat tänkande och räkna in andra aspekter. Avelsarbete kan ju vara meningsfullt i olika avseenden.

Och visst finns det en mening att även de som har handjur begränsar handjurets antal parningstillfällen.

Faxlin
3/26/07, 3:53 AM
#2

Detta är snurrigt. Avelsarbetet blir snurrigare och snurrigare ju mer man lär sig känner jag det som.

Men som du säger det är av stor vikt att även hanarnas ägare tar sitt ansvar. Och att de som föder upp även har ansvar att ha avelshanar okastrerade.
Det går inte att  vi får mindre och mindre hanar inom aveln tyvärr. På detta sätt minskas möjligheten till avelsplanering avsevärt.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

[Falo]
3/26/07, 8:51 AM
#3

En tanke kan vara att man inte avlar på hanar som nått över en viss ålder för att minimera risken att de använts till massor av kullar. Vet inte om ni redan har en sådan gräns idag.

Vilka källor har du använt dig av?

Faxlin
3/26/07, 12:14 PM
#4

Falo nackdelen med illeraveln känns det som är att ingen använder sig av någonting. Det är mer hipp som happ. Många har blivit bättre på att tänka på honorna men hanarna glöms ofta bort.
Källan är genetik för smådjur,katter och hundar. Där inräknas allt från möss till hundar. Och man får möjligheten att se skillnaden i aveln bland de djurarter där det finns större population än vad vi har inom iller världen.

Detta har länge intresseret mig då jag började med att läsa genetik redan innan jag gav mig in på hundaveln. Den har sedan inte minskat när jag beslöt mig för att börja med illeravel.
Jag hoppas kunna sprida intresset för genetik bland uppfödarna genom mina artiklar. Vet inte om jag lyckas, men jag hoppas. Finns en hel del intressanta genetik böcker om mna har intresset.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

LeeLoo
3/26/07, 1:27 PM
#5

det är sorligt med hårdavel som inom vissa raser inom katt & hundaveln. Ibland kanske det kan vara till fördel att det föds en s.k "ooopskull" (aldrig hört uttrycket förrut men..)
Det gäller att tänka fler än 2 ggr. Jag har alltid förespråkat ett sunt illerförnuft, ett stort illerintresse & mkt faktaunderlag. Att läsa på om sjukdomar & genetik, alltid lär man sig något nytt.

Upp till toppen
Annons: