Jag har blivit lite förvånad över hur "otrevliga" en del valpar verkat vara. Att vissa aldrig varit att lita på. Att flera jag mött, även sådana som bott hos erfarna illerägare, varit bitiga tots att de inte är bebisar längre. Sen hör man att flera av illrarna kommer från samma uppfödare. Då tycker jag att man gjort ngt fel. Om det är i generna eller i hanteringen då de är små lämnar jag dock osagt, för det har jag ingen aning om. Men, får man så bitiga valpar flera gånger så tycker jag nog att det är dags att fundera på vad man håller på med.

Jag upplever att det dyker upp fler och fler kullar med en svårare typ av illrar, de som är opålitliga under lång tid och kanske hela livet? Jag menar inte tåbitarna eller de som hamnar hos fel personer utan de som oprovocerat attackerar, biter där de får tag lämnar riktiga skador efter sej. Om de hamnar hos någon erfaren eller en nybörjare spelar mindre roll…

Jag ser en väldig skillnad mellan dessa, hybrider eller exempelvis illrar som haft det svårt.

Kommer ihåg för några år sedan så avlades det på en linje där väldigt många illrar avlivats just för att de var aggressiva och beteendet där var snarlikt med den typen jag är ute efter nu, tror inte det avlas på den linjen längre.

Jag kan ju tycka att dyker det upp frekvent i en linje så bör man överväga dess framtid, ändra strategi eller kanske avsluta den.

Skulle jag idag hämta en valp och fick hem den här typen av valp så skulle jag lämna tillbaka den, det är absolut inte det jag är ute efter.
Jag upplever det som en ganska stor press "att man minsann får ge det tid, det är en iller vad hade man väntat sej" osv..

Det är inte bara att framtida ägare får det svårare än nödvändigt utan även illern, skulle det handla om exempelvis hundar skulle man tala om hur dåligt den troligtvis mår av det och där tror jag inte det är någon skillnad från illrar.

#1 Nej, konstatera anledning är nog svårt. Även synen på hur man ska hantera en iller har ju förändrats ganska drastiskt.

Däremot har jag svårt att relatera till tanken att hanteringen skulle varit så attans fel hos uppfödare att det resulterat i just det beteendet, kan inte relatera det beteendet till andra oönskade beteenden som uppkommit i och med fel hantering.

Ni som är uppfödare och vet vilket beteendemönster jag menar, hur skulle ni göra om det dök upp hos er?

Ska jag köpa valp igen så vill jag att den är ordentligt toatränad och van vid människor.

Jag vill också att mor och far är tama och trevliga sällskapsillrar. Gärna att man känner till stammen bra. Lång stamtavla så jag kan släktforska, det är så kul. Jag gjorde det innan jag skaffade min valp Benziller (första illervalpen, bara tagit omplaceringar innan), jag pluggade hårt. Kollade upp flera illar faktiskt och valde hans kull då jag fick tag i uppfödaren till modern och uppfödaren till fadern och det var seriöst folk som kunde illrar, ett led sträckte sig också ganska långt bak där jag kunde hitta friska och trevliga illrar. Jag frågade för illerfolk helt galna frågor, då i a f. Idag känns det som, i a f i den här tråden, att illerfolket kanske är med lite på banan.

T ex undrade jag mycket hur man väljer ut en valp. Det kunde ingen svara på. Så jag åkte och tittade på valparna, 8 veckor gamla, jag som aldrig valt ut en illervalp. Aldrig ens en hundvalp, utan bara råttungar och musungar… Vad skulle jag titta på?

Jag är bara uppfödare av råttor och möss, men jag är helt inkörd på att det ska vara personkemi. Ingen råtta transporteras osedd till sitt nya hem. Jag vill se att ägare och råtta funkar. ATt det händer något. Att det uppstår kärlek. Att det känns helt rätt. Rätt för djuret och människan. Att de finner varandra. Precis som med hundar och andra djur. Så jag som uppfödare är mkt aktiv i valet av råttunge samt även musunge (dock säljer jag inga möss längre). DET saknade jag så jäkla mycket när jag skulle köpa illervalp!!!

Hur var det då att välja valp?

De var väldigt svåra att få kontakt med. Jag kände mig tokvilsen och ev var jag en aning stressad. Uppfödaren var en ung kille som bara stod med plånboken i hand och ville ha casch, så där fick jag typ ingen vägledning alls.

Den sötaste kunde jag inte välja, för han ville inte alls vara med mig. Han fann mig högst ointressant. Så jag valde den som tyckte att jag var ok, som inte hade något emot mig. Och tyvärr kände jag sedan att det aldrig blev riktigt riktigt rätt mellan mig och Benziller. Visst jag fick honom rumsren och visst han var snäll, men kemin/glöden…? Nej, tyvärr, den fanns inte riktigt där. Han var underbar. En kanoniller, men han hade trots allt aldrig valt mig. Det är min känsla i a f.

Här är jag noga med personkemin både mellan mig och valpköpare och valpen och köparen. Försöker matcha så rätt jag bara kan och än (peppar, peppar, ta i trä) har ingen valp blivit omplacerad eller kommit tillbaka. Jag lyssnar på valpköparens önskemål för att sedan matcha. Vill gärna se valpköparen på flera besök där köparen får chansen att lära känna valpen, hantera valpen och även att vi lär känna varandra lite grann.

Skulle mina illervalpar eller föräldrar uppvisa aggressivitet på något sätt skulle jag efter noga övervägande stänga linjen. Jag tror till och med jag skulle rekommendera valpköparen att låta valpen somna in :-(( Men det skulle föregås av långa och djupgående diskussioner med valpköparen, veterinär, mentor. Så att jag verkligen tar rätt beslut. 

Tittar noga på föräldradjurens temperament och utvärderar det så gott jag kan. Det är ju där erfarenhet och djuröga kommer in. Du måste se dina djur för vad dom är och vad dom uppvisar för beteende.

Fick tipset, när jag började avla, att vara så hård jag kan och ta bort valpar som uppvisar aggressivitet. Peppar, peppar…..än så länge har jag inte behövt och ingen valp har varit aggressiv härifrån, vad jag vet. Tvärtom, har fått höra mycket beröm från nöjda valpköpare.

#5 Jag tycker du på det stora hela pratar om det som jag faktiskt tänker på…
På något vis känns det nästan tabu och "vi"(illerfolk) är dåliga på att uppmana till att våga känna efter och lite på magkänslan. Det verkar inte heller helt enkelt att forska runt om eventuella illrar man är intresserad av, det sista här har jag dock mindre aning om eftersom jag inte köpt valp från uppfödare.

När det kommer till att ta sej an illrar och jag ska tala från egna erfarenheter så handlar det om omplaceringar. Har varit ganska duktigt på att tacka nej, har åkt (ibland långt) och tittat på flera illrar som jag inte tagit med mej hem. Vid ett tillfälle blev det helt åt skogen, för illerns skull var det troligtvis bäst men allt bara kändes fel. Nu blev det lite sidospår hehe..

Vad som händer när uppfödare som i övrigt är vettiga inte inser illervalparnas egenheter utan bara säljer dem utan att vara öppna med det (och som jag upplevt det rent av förnekar det) vet jag inte, därför jag skrev den här tråden. Skulle vilja veta om det är jag som är ute och cyklar eller om faktiskt fler märkt av det?

#6 Jag har också bara hört positiva saker om dina valpars mentalitet 🙂

Jag kan absolut se att problem med mentalitet kan vara en grund för avlivning. Självklart kräver det en hel del underlag och inget jag ser som en egentlig lösning men jag tycker inte heller att något djur ska behöva må dåligt.

#6 jag tänker ganska likt som nettan. sedan att en valp testar nya hemmet är en sak, men att få ett monster som attackerar utan vidare hela tiden är helt fel. sedan kan det ju även handla om person kemi. jag har oxå frågat valp köpare om vad dom vill få ut av sin iller och dess personlighet och ännu har dom klaffat bra. 1 har fått omplaceras men det var pågrund av utvecklad allergi där ägaren inte alls ville släppa illern igentligen =(

Men då har jag enbart tagit en kull oxå ännu.

För mig är verkligen temperament viktigast. För en herrans massa år sen (2002) köpte jag o Joel Albin, världens goaste. När han sen skulle få en kompis valde vi samma uppfödare som tog en kull året efter, alltså ett halvsyskon. Bilbo var ett litet monster från början..i dagsläget hade jag antagligen inte orkat med att behålla honom men då kämpade vi på..trots antal blödande huggsår ;) Det tog ungefär 2 år innan han lugnade  ner sig såpass att jag o joel kunde hantera honom utan problem, han blev t.om tillslut en liten mattegris. Men han var totalt opålitlig mot alla andra människor och det var alltid "hugg först, fråga sen" vilket skapade en stor rädsla hos familj o vänner.

När jag skaffade willa 2010 så var inte tanken att jag skulle ha fler än 1, dock bestämde jag mig ändå för att skaffa en kompis till henne. Sagt och gjort så fick jag hem en valp, jag hade varit där och hälsat på ett par ggr och känner uppfödarna.

Detta funkade dock inte alls, det var hugg hugg hugg från första början och det eskalerade tills dess att jag gick på helspänn hela tiden. Kunde inte sitta i soffan utan att vara rädd för att hon skulle dyka upp för en snabbattack. Jag kände mig såklart misslyckad som ägare som inte kunde få slut på bitandet. Till slut orkade jag inte längre med situationen..satt hemma i hysteriskt gråt. Uppfödarna tog såklart tillbaks valpen och var förstående med situationen. För mig var det absolut ett bra beslut, kanske hade det med tiden blivit bättre? Men jag hade helt enkelt inte orken att ha det så, särskilt inte med tanke på hur ofta min mamma måste vara illervakt (jag jobbar mkt dygnspass) och hon var helt livrädd för valpen som högg henne varenda chans. Jag har väl eg. inte varit med innan om (haft en sådan iller) som sökt upp mig för att bita utan jag har mest blivit biten vid hantering..kanske det var däri skillnaden låg.

Jag har funderat på att ev kanske skaffa en kompis till willa..men då kommer det bli en omplacering med gott lynne och inte en valp.

#9 Jo men absolut ska man utgå från att valparna kommer testa sina tänder och tänja gränser, tycker bara det är sunt! 
Steget mellan det och den typen jag pratar om är väldigt långt, jag vet såklart inte när och exakt hur man ser skillnad när dem är riktigt unga men det skulle vara roligt om någon har idéer eller erfarenhet kring det.

Lite nyfiken på huvudfrågan blir jag faktiskt.

Mitt sätt att tänka och fungera är ju så att när jag bestämt att jag ska ha en iller så är det livet ut. Det har aldrig pratats om prövotid och jag har inte begärt det. Jag har bara köpt en valp, de andra har varit omplaceringar. I ett svagt ögonblick funderade jag på att omplacera Benziller - som jag köpte som valp - pga att glöden mellan oss saknades, men jag tog mitt ansvar och behöll honom. Fokuserade på det som var bra - han var snäll och 150% rumsren (jag saknar det nu när jag har en 500% ICKE RUMSREN iller).

Så jag är lixom redan beredd. Jag vet vad iller är och jag är redo när jag öppnar mitt hem. Sedan väljer jag om det känns rätt. Hittills har det inte varit några problem. Ingen av mina illrar har dödat mina gäster. Dock har jag ju ingen familj. Så det är bara jag. Jag kan tänka mig att det är mycket svårt Att skaffa iller som sedan visar sig bita/hugga t ex sambon eller barnen. Det blir ju fel då och då kan man inte behålla illern.

Jag är lite nyfiken på hur uppfödare tänker på den biten samt lite hur illrar funkar. Går det att avla på temperament eller kan det "poppa upp" monster i linjer där man varit relativt noga med avelsdjurens temperament. Och hur mkt vet man om djuren (hur de reagerar i olika situationer, vad de har för stresströskel osv - sådant går ju i arv -) om man har många och t ex har dem ute i gårdar?

Om jag ska köpa valp en dag så vill jag nog att illrarna lever inne med sina människor, även de illrar man avlar på. Jag antar att det är svårt med djur som luktar så mycket när de är okastrerade, brunstiga, men jag tror att det är viktigt att även på det planet välja ut rätt avelsdjur. Se hur den fungerar i ett vanligt hem, när det kommer folk osv.

Vad jag sett på de illrar jag träffat och har här hemma idag, är det ändå en stor skillnad mot hur de var för 23 år sedan (så länge sedan är det jag skaffade iller och även träffade en hel drös ofta då jag umgicks lite med en i STIF). Det jag blir fundersam över är dock över hur stor omplaceringskvoten fortfarande är.

Kanske är det inte stamtavleillrar som omplaceras här på sajten och på blocket, utan farmaravkommor osv. Kanske tar uppfödarna tillbaka illrar och det skulle vara intressant hur uppfödarna gör med prövotid osv. De etiska och moraliska bitarna vid val av köpare och även avelsdjur är också intressanta.

Nu vet jag inte exakt vad för beteende man diskuterar i tråden, men som respons på din fundering i #11 om hur tidigt man kan se mentaliteten så har min erfarenhet alltid varit att deras personligheter är tydliga mycket tidigt. Vid ungefär 6 veckor kan jag avgöra ganska väl och se tydlig skillnad på olika personligheter. Faktiskt kan jag uppleva personliga skillnader redan när jag börjar stödmata vid ca 3 veckor, men det klarnar mer ungefär någon vecka efter att ögonen öppnats ordentligt. Nu pratar jag om helt normala illrar, inte avvikande störningar eller dylikt, utan bara olika personligheter.

#12 Så ingen behöver missförstå mej (även om du inte menar så) så är jag inte ute efter någon typ av prövotid. Eftersom jag utgår från att uppfödaren skulle ha god kunskap om vad jag vill ha ut och denne förhoppningsvis känner illern bäst före den flyttar till mej så vill jag kunna lita på att den förstår mej och illern, alltså uppvisar den ett beteende som är långt ifrån vad jag önskat eller vad som enligt mej är utöver det normala hoppas jag att uppfödaren tar sitt ansvar och inte säljer den valpen till mej. Sen påverkar såklart erfarenheten hur man upplever och kan konstatera huruvida beteendet är inom ramen för vad som är normalt.
Jag skulle heller iofs aldrig köpa av någon som inte var beredd på att ta tillbaka valpen ifall det inte skulle fungera av olika anledningar, det går under vad jag tycker är en vettig uppfödare.
Känner man mej så vet man att jag varken är fjompig eller ger upp lätt så förhoppningsvis skulle en uppfödare lita på mitt omdöme.

Jovisst är "farmarillrarna" överrepresenterade!

#13 Tack för svaret! 

Jag vet inte hur lätt det är att måla upp en riktigt bild av typen jag menar men gör ett försök. 
Ingen skygghet utan snarare väldigt på. Omotiverat där de själva tar initiativ till kontakt och inte heller är det för att exempelvis få uppmärksamhet. Svåra (kanske omöjliga) att få bort beteendet på även om det till en viss grad trubbas av vid mognad men största framstegen sker egentligen hos ägaren som lär sej undvika dessa konflikter.
Biter riktigt hårt, tuggar gärna och överallt där illern kommer åt.
Ofta väldigt spända och "hetsiga" i sitt rörelsemönster, väldigt likt ett stressat beteende.

Vilken intressant tråd! :) tycker att du har en bra poäng där Grodan. Jag har köpt valp 4 gånger. Alla har jag valt av diverse olika anledningar. 1. Köpt på farm efter att jag fått goda recensioner av etablerat illerfolk och jag inte alls förstod att det var minkburar illrarna levde i. Fick lite av en chock när jag kom dit (men kunde inte säga nej då mina föräldrar skjutsat mig dessa 3 timmar enkel resa efter en del tjat) så det blev förstås köp. En valp på ynka 6 veckor och valde den största. Fanns ju ingen möjlighet att gå på personlighet då jag knappt fick umgås med valparna. Han och jag funkade dock perfekt ihop och han är en av de mest fantastiska illrar jag någonsin har haft. 2. Fick veta av en kompis att det fanns underbara pasteller i en kull i Sthlm. Skulle bara ringa och prata lite med uppfödaren och plötsligt hade jag bokat en valp. När jag kom dit och skulle hämta var valpen jag skulle ha skyggisen som strök utmed väggarna med tjock svans. Inte alls lika framåt som sina syskon. Det kändes inte hundra. Men köpte ändå. Vi funkade jättebra ihop men vi hade aldrig samma kemi som med de andra. 3. Sa lite skämt till en uppfödare att blir det en albinohane så är den min. Självklart blev det EN albinohane och bara jag så bilder på honom visste jag att det var rätt. Klickade direkt! 4. Hade bestämt uppfödare och när jag såg valparna som mini såg jag en hane det kändes så rätt med. Även på bild. Men så föll det sig så oturligt att den skulle behållas av uppfödaren men blev då erbjuden en annan, söt liten valp. Jag tackade ja till denna och trots att jag var upprymd över att åter skaffa valp så kändes det inte helt 100. Åkte dit och hämtade. Hade lite ångest i bilen på vägen hem då jag kände att jag tagit ett dumt beslut. Fick hem en iller som inte alls var vad jag förväntat mig och som jag och sambon inte alls klickade med. Men som nämnt ovan så har man någon slags prestige att behålla det man tagit till sig.. Hade mycket ångest över mitt dåliga beslut i flera veckor. Efter ett tag "gav jag upp"och började acceptera att illern var som den var och då blev det bättre. Det tog nog närmre 2 år innan vi verkligen kände att han ju trots allt är en i familjen och älskad för det. Hade denna iller varit min första hade jag nog inte haft några illrar idag. Jag hade trott att det var fel djur för mig. Nu älskar jag förstås honom och hans galna egenheter och jag är inte alls rädd att hantera honom, men jag kan inte lite på honom med ovana människor. Och det är förstås tråkigt. Ännu tråkigare när man har småbarn att ta hänsyn till då han kan göra stor skada. Har en kompis som är gammal illeruppfödare som själv hade fått en mycket svår kull. Kullen var inget problem hemma hos henne men när valparna började flytta uppkom problem med mentaliteten. Valparna tog inte dessa stora förändringar speciellt bra och vissa var riktigt svåra i sina nya hem. Det viktigaste i ett sådant läge är att vara förstående! Och att man inser att alla köp faktiskt inte blir lyckade. Jag dömer andra lättare än jag dömer mig själv. Det är några stycken som faktiskt diskuterat med mig om sina bitiga och problematiska illrar och jag frågar alltid hur det känns, vad de är villiga att göra för att det ska "fungera" och om det känns som att de vill omplacera eller kämpa vidare. Ibland behöver dom bara få höra av någon annan att omplacering faktiskt är ett alternativ. Vem mår bra i en relation som inte fungerar?

#13 Det där inser du att du kan behöva skriva en avhandling om, va?😉

Jag vill veta så mkt. Du vet säkert hur petig jag är med mina gnagare. T ex honorna skall inte vakta sina bebisar. Dygnet runt förlossning är ok att vara lite osocial och inte vilja. Men aldrig bita eller försvara. Men i illervärlden har man ev en annan syn på detta. Jag är nyfiken på om man kommit så långt i illeraveln att man kan se att lugna och snälla illrar kommer från lugna och snälla och OVAKTIGA föräldrar (läs pålitliga illrar som aldrig hugger, inte ens främlingar, gärna inte ens en hund som sträcker fram en nyfiken nos) och att lite bitska och inte fullt pålitliga illrar kommer från vaktiga och kanske inte fullt pålitliga föräldrar.

När jag skriver det, och när ni läser det, så låter det kanske självklart. Men jag har sett en annan bild. Jag har sett hur illeruppfödare skall visa valpar och motar bort modern och UNDVIKER hennes mun noga (samt att jag sett hur modern varit sur och inte alls velat visa upp sina valpar). 

Man kan inte veta hur hormonerna påverkar en hona? Jo, det kan man. Man kan läsa alla djur, man kan veta. Illrar är solitära djur, så här blir det lite fel i hur jag tänker. Jag kan läsa hur de är med artfränder, hur de reagerar i olika situationer osv. Men det blir svårt på illrar… eller tänker man gärna på sådant som illeruppfödare (utom vid brunst)?

#14 Usch, jag känner igen den där illerpersonligheten när du beskriver den. Men jag har inte stött på någon sådan på ganska länge nu.

Jag trodde att en iller jag träffade i höstas var lite så, men han är så himla lyhörd att honom är det ordning på nu, utom att han blir mkt ivrig vid mat.

Jag skulle gå sönder om jag köpt en valp och den växer upp till en sådan där… Men kan de bli så över en natt? Finns det inte redan där som liten?

Jag testar alltid djuren lite när jag träffar dem. Jag vill inte ha en bitiller. Min första iller bet alla utom mig och det var rätt jobbigt. Men han bet inte hål förrän han var väldigt stressad och trött och vill hem, om vi var på utflykt.

#15 Jag får känslan av att du anpassar dig väldigt efter dina illrar. Det är nog en stor fördel när det gäller det här djuret. Vad har man att välja på? Givetvis skall det tränas en massa saker och man får lösa problem hela tiden när de uppstår - varför bajsar HM utanför lådan VARJE GÅNG? nu helt plötsligt? det var ju bara varannan förut… suck**

Jag är inte så att jag kan ta vad som helst. Jag kan vara lika envis som en iller. Och jag har regler, vilket illrarna skall fatta. Men hittills har det funkat. På något sätt har de flesta av mina illrar godtagit livet hos mig och jag har kunnat behålla dem livet ut. Alla.❤️

Vad ska man som köpare kallt räkna med och vara förberedd på? Man ska gå på magkänsla och fråga ut lite mer innan hur föräldradjuren är och hur de var som valp. Man ska även se på hur hemmet illrarna lever i är. Vilket temperament är inom ramen för vad som är "normalt"? Svår fråga. Ser man på rena tamillerslinjer tycker jag att man kan säga att ett normalt bitande tex är när illern blir provocerad, rädd eller liknande. Biter för att se vad som händer kan också vara normalt men en iller som blir mycket lättstressad och biter hårt i ogrundade situationer eller som söker upp för att bita, om och om igen anser inte jag ha ett normalt beteende. Finns det något temperament som inte är okej att avla på? Det där är ju definitions fråga. Men märker man att köpare och illrar mår dåligt tillsammans i sina relationer kanske man ska fundera på vad som är rimligt. Avlar man medvetet på illrar som kanske inte passar bra i vanlig hemmiljö med en vanlig relation till människor ska man även se till att de nya hemmen är anpassade för dessa illrar. Vilket ansvar har uppfödaren för att faktiskt se till att just deras valpar hamnar hos personer som klarar av deras valpar? Det är väl 50/50 men med nya illerägare är det förstås ett större ansvar på uppfödarna. Ibland får jag känslan av att uppfödare försöker invagga sina nya köpare i någon slags falsk trygghet. Att det ÄR såhär det SKA vara, att valpar alltid beter sig så, att det känns såhär i början, att alla har det så. Men i själva verket är det bara en liten skara som det faktiskt stämmer in på. Jag kan tycka att det är bättre att varna och ta de nya köparna på allvar när de har problem istället för att skuldbelägga med falska påståenden. Ibland känna det som att brist på bra köpare gör att det hellre säljs illrar till dessa som inte passar med personen i fråga, än att man letar tills man hittar någon som faktiskt kommer trivas med illern.

#16 en liten parentes om detta med vaktiga honor så finns det uppfödare som uppmärksammat att de honor som inte vaktat alls inte har varit lika lyhörda för sina egna valpar medan de som vaktat har varit utomordentliga mödrar.

#18 Jo, den skrönan körde man på råttor också. Den har jag dödat nu. Jag har avlat på ovaktiga honor i 14 år. Stora kullar och superduktiga mödrar.

Jag tror absolut inte att det som gör en moder bra har med vaktandet att göra. Vaktandet är något annat. Det är stress och en alltför stor lätthet att ta till bitande som försvar. Och jag anser mycket bestämt att sällskapsdjur inte skall ha för stor lätthet att bita människor. De skall inte gå in i försvar när matte/husse kommer in till valparna.

#19 jag vet inte om det kan kallas skröna om det är en och samma uppfödare som observerat sina föräldradjur. Men en intressant diskussion är förstås huruvida mamman är vaktig då honan helt överger sina små valpar. Det känns som att man läst om det ett antal ggr då honan inte velat veta av sina ungar och då känns det som att det enbart rört sig om väldigt trevliga honor som inte på något vis vaktar vare sig tidigare/senare kullar än den de överger. Skulle vara kul att läsa mer om :)

#8 😊. Jag gör så gott jag kan med det material jag hittar.

#12 Här lever illrarna, kastrerade och kasterade både inomhus och utomhus. Lukten och snigelspåren får jag överleva. Det är ju "bara" sisådär sex månader om året 😉. På det sätter lever dom med mig och jag med dom. Då kan jag bilda mig en uppfattning om mentalitet osv. Vill en valpköpare lämna tillbaka på grund av aggressivitet, så får valpen komma tillbaka och utvärderas. Vill nog till och med göra ett besök hos ägaren för att se vad som "felar" i hemmet.

#13 Instämmer.

#16 Första veckan har jag besöksförbud, allt för att visa hänsyn och inte stressa honan. Då är det bara jag som får lyfta filten och kolla till. Jag vill att hon ska känna trygghet och nej, ingen av dom är speciellt vaktiga, jämfört med Mathilda. Men jag vill inte riskera sönderbitna och uppätna valpar på grund av stress, otrygghet. Allt eftersom valparna blir äldre och växer till sig så besökarna komma. Mamman får vara med under bevakning när besökarna hanterar valparna. Jag litar inte till  100% på varken besökare eller iller.

#17 Här brukar jag göra allt för att skrämma iväg besökarna och påtala alla negativa sidor med iller. Dom som ser igenom min skrämselpropaganda, dom är oftast bra som illerägare. Jag går enbart på magkänsla och jag har nekat besökare då dom inte känts rätt. Tjatar mig oftast blå om personkemi från båda håll. Det är så viktigt! Känns det inte rätt, backa, ta ett nytt andetag och börja om. Jag ger även besökarna rådet att besöka fler uppfödare, för att därefter ta ställning. Jag vill att mina valpköpare ska känna tryggheten, att kunna ringa klockan fyra en morgon och ställa en "dum" fråga. Har dom problem, hör av er till mig, jag har ändå lite grann av det yttersta ansvaret för att det ska bli bra.

#19 Mina honor ska vara lagom vaktiga. För mig hör det till naturen. När Mathilda fick sin första kull var hon rabiat. Försvarade sig till sista blodsdroppen. Wanda var ett under av lugn och cool mamma jämfört med Mathilda. Tulo var i mina ögon lagom vaktig. Vi hade koll på varandra men hon visade upp sina valpar och jag fick plocka med dom en stund åt gången. Likaså gjorde hennes dotter.

Japp, så lät det när jag introducerade saken i råttvärlden också. Det är naturligt.

Men de senaste 15 åren har vi trotsat råttans natur. Jag och några andra började avla på sådana här små saker. Eller snarare valde att INTE avla på djur med ett beteende som vi ansåg aggressivt eller mindre lämpligt hos sällskapsdjur. Och idag lever råttorna till stor del fredligt i flockar, honorna vaktar inte sina ungar och är ändå förträffliga mödrar till stora kullar (såtillvida det inte är för hög inavelsgrad som minskar kullstorleken, äldre djur eller smittor inblandade) och våra råttor är mycket mycket snällare och tamare idag än de var för 15 år sedan. Det är en oerhörd skillnad.

MEN det finns en aspekt som är mindre rolig. Den kan absolut vara helt tagen ur luften, dock tror jag att jag hörde det på ett vetenskapligt program på tv en gång när jag råkade vara nära en tv, att ju tamare en djurart blir desto klenare blir dess immunförsvar. Detta borde indirekt ha att göra med inavelsgrader och annat, jag vet inte. Jag vet inte om det är korrekt ens.

Aylinh är min lilla piraya. Min perfekta lilla piraya, hon är nu sex år gammal (minst) och det tog flera år innan vi byggde upp någon typ av ömsesidig "respekt".
Nu är hon bara för fin (på sitt sätt) och det gör fruktansvärt ont att tänka på att hon nu är en äldre iller, det är så konstigt men hon har format om mej under våra år.
Hon känns som en bit av mej. Hennes ursäkt var att hon började sitt liv i helvetet. Alltså blir det ganska OT eftersom hon kom som omplacering men kom ändå att tänka på våran knäppa värld när jag läste den här väldigt intressanta men lite dammiga tråden.