Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01 - Allmänt Artiklar Avel Berättelser Bilder Blocket Annonser m.m. Butiker och länkar Delad glädje är dubbel glädje Filmklipp Foder och godis Färg / Päls / Teckning Försäkringsfrågor / Föreningsfrågor Gratulationer och Glädjebetygelse Iller Beteenden/ Relationer Illern i Media/ Litteratur Kunskaps trådar Leksaker/ Sovställen/ Burar/ Rum Medlemmars Illrar/ Hemsidor/ Bloggar Namnförslag OL. Olika Lekar OT. Off-Topic Omplaceringar/ Säljes/ Köpes Resa Sajten & iFokus Saker att tänka på. Semesterhem/ Efterlysningar/ Samåkning Sjukdomar/ Hälsa/ Operationer Snacksaligt om iller Tips/ Accessoarer/ Aktiviteter Träffar Träffar ( som varit ) Tävlingar Uppfostran Uppfödare Utställningar Älskad och saknad, men aldrig glömda!
Illern i Avel

Iller avel

2006-11-26 05:02 #0 av: Faxlin

Genom avel kan vi förändra styrkan och frekvensen av olika egenskaper hos våra illrar, förhoppningsvis till det bättre.

Även om vi fostrar en iller på bästa sätt och försöker dressera den efter konstens alla regler får vi inte alltid ett fullgott resultat. Illrar är olika och alla har inte samma förutsättningar.

När vi försöker skapa morgondagens iller tar vi på oss ett stort ansvar. Det är vi människor som har ansvaret för en lyckosam vidareutveckling av symbioset människa-iller.

Många kanske tror att våra kunskaper om iller är underbyggda av forskning. Så är inte fallet. Det mesta vi tror oss veta om illern bygger på erfarenheter från praktiskt arbete.
Forskarna har hittills varit mer intresserad av vilda djurs beteende än av våra illrar.
Det finns därför en anledning att vara ödmjuk-Ingen kan ikläda sig rollen som expert. Den som tror sig veta allt om illrar vet inte ens tillräckligt för att inse sin egen okunnighet. Men låt oss ta detta som en utmaning. Låt oss hoppas att illerforskningen står inför en uppblomstring.
Tillsvidare får vi tala om det vi anser oss veta och hoppas att det bidrar till att fler illrar och människor får glädje av varandra.

Lite ärftlighetslära
Nästan alla karaktärer påverkas av arvsanlag. Men graden av ärftlig påverkan, det vi kallar arvbarhet, varierar. Kroppsstorlek har hög arvbarhet, men kan påverkas av miljöfaktorer som till exempel näringstillgång och antal.
Mentaliteten har en lägre arvbarhet och bestäms i högre grad av miljöfaktorer. Det är i första hand egenskaper med hög arvbarhet som kan förändras genom avel.
De flesta egenskaper som vi är intresserade av bestäms inte av ett utan av många arvsanlag.
Vi kan anta att anatomiska och fysiologiska egenskaper regleras av färre arvsanlag än mentala egenskaper.
Husdjursaveln har lärt oss att ju färre arvsanlag vi väljer att förändra, dessto snabbare når vi ett resultat.
Att försöka förbättra både extriör och mentalitet och samtidigt reducera förekomsten av ärftliga defekter är dömt att misslyckas.
Det är som att försöka sticka strumpor och samtidigt läsa tidningen medan man åker cykel.Husdjursavelns framgång är ett lysande exempel på av att prioritera några få egenskaper - de viktigaste - vid valet av avelsdjur.

Om man önskar förbättra illerstammen på tre väsentliga punkter, bör man ta tiden till hjälp och arbeta med en egenskap i taget.
Detta betyder inte att vi kan glömma en egenskap, när vi anser att den är tillräckligt bra och vill koncentrera oss på nästa. Gör vi det kan vi förlora det vi redan uppnått.
Det betyder inte heller att man helt kan strunta i de andra två egenskaperna medans man hårdjobbar med den ena.
När det gäller att förbättra extriören, även egenskaper i skelettet, är valet av avelsdjur enkelt eftersom arvbarheten för anatomiska egenskaper är hög. 
Avlar vi således på illrar utan canser, minskar den defektens frekvens hos avkomman. De flesta mentala egenskaper som är viktiga för en illers användbarhet som husdjur, påverkas däremot mindre av arv och mer av miljö. Dock så vidarebefodrar honan sitt sätt till valparna under valparnas uppväxt. Så kombinationen trevlig hona, en uppfödare som jobbar med valparna ger ett bättre mentalt husdjur av illern.

Därför krävs mer av de djur som väljs ut till avelsdjur än att de är söta och snälla.
Alla illrar är söta, sedan om de har vad som krävs för att ge något i det avelsmål som finns uppsatta. Det är en helt annan sak.

 

Av: ÅsaF

Datum för publicering

  • 2006-11-26

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2006-11-26 11:42 #1 av: Guteillern

Tack Åsa! En bra artikel. /Ammi

Anmäl
2006-11-26 12:45 #2 av: Faxlin

#1: Vad bra att du tyckte om den Ammi.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2006-11-26 13:08 #3 av: Smeagol

Bra artickel Åsa!!! =)

Anmäl
2006-11-26 13:25 #4 av: Guteillern

#2 Den tar upp de genitiska problemen tamiller-stammen har och bristen på avelsdjur. :-)  Ammi

Anmäl
2006-11-26 13:41 #5 av: Guteillern

#2 glömde ta med att den tar upp hur vi kan och inte kan göra, för att förbättra stammen. Det är ju det viktigaste i hela artikeln. /Ammi

Anmäl
2006-11-26 13:49 #6 av: Missy

Jo jag tyckte oxå den var bra. Känns som jag skulle vilja veta lite mer, hur vanligt är det med döva illrar generellt och hur vanligt är det då det gäller specifika färger procentuellt? Undrar även hur våra tamillrar ligger till i utvecklingen jämfört med vildillrarna gällande könsmognad men oxå löpningstillfälle, hur vanligt eller ovanligt är det att våra illrar blir brunstiga i den mörka perioden av året? Vad görs för att komma tillrätta med problemen och varför finns inget avelsråd?

Anmäl
2006-12-06 13:27 #7 av: Madde

mycket bra artikel åsa. =)

Medarbetare på Iller.ifokus och Sajtvärd på vin.ifokus.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.