Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01 - Allmänt Artiklar Avel Berättelser Bilder Blocket Annonser m.m. Butiker och länkar Delad glädje är dubbel glädje Filmklipp Foder och godis Färg / Päls / Teckning Försäkringsfrågor / Föreningsfrågor Gratulationer och Glädjebetygelse Iller Beteenden/ Relationer Illern i Media/ Litteratur Kunskaps trådar Leksaker/ Sovställen/ Burar/ Rum Medlemmars Illrar/ Hemsidor/ Bloggar Namnförslag OL. Olika Lekar OT. Off-Topic Omplaceringar/ Säljes/ Köpes Resa Sajten & iFokus Saker att tänka på. Semesterhem/ Efterlysningar/ Samåkning Sjukdomar/ Hälsa/ Operationer Snacksaligt om iller Tips/ Accessoarer/ Aktiviteter Träffar Träffar ( som varit ) Tävlingar Uppfostran Uppfödare Utställningar Älskad och saknad, men aldrig glömda!
Övrigt

Djurgårdens djurkyrkogård, Stockholm

2007-01-15 08:37 #0 av: Faxlin

När vår älskade katt eller annat husdjur dör vill vi kanske ha en plats att gå till, eller bara veta att ens kära familjemedlem har en egen begravningsplats.Detta är ju högst personligt och alla ska ju göra det som känns bäst för dom själva.

Djurkyrkogården intill Kaknästornet tar emot alla slags
sällskapsdjur för begravning - här finns katter, hundar,
råttor, sköldpaddor, marsvin, kaniner och papegojor.
Sedan 40-talet även en cirkushäst, Don Juan.

Denna Sveriges äldsta begravningsplats för djur
har funnits i mer än 100 år, och den äldsta graven tillhör Nero,
författaren August Blanches jycke, död runt 1860.
Stenen är nött och mossbelupen, och inskriptionen går knappast att urskilja.
Som om ögon kunde slipa bort en text.
För visst rörde Neros lilla grav mångas hjärtan på den tiden, och spontant kom en djurkyrkogård att växa upp omkring hans grav.

Sedan 1995 är Stockholms Kennelklubb huvudman för Djurkyrkogårdens drift,
och föreståndare är Erik Westerberg som till vardags är trädgårdsmästare                   
och bor på Ingarö med Mr Proper, en glad drever.

- Jag kom på tanken att det borde finnas en djurkyrkogård då jag själv
begravde min mors dvärgpekingese på tomten hemma.
Det kändes fel att inte ha en riktig gravplats.
Så småningom läste jag om den här kyrkogården,
gjorde ett besök och konstaterade att den var helt igenvuxen.
Den var i princip orörd sedan 60-talet, med undantag för flera
otillåtna begravningar genom åren.
Men den ska jag få att "blomma" igen, tänkte jag.

Politiker och tjänstemän hade inte något emot projektet som sådant,
men var osäkra på hur den egentligen skulle utformas.
Det tog Erik och Kennelklubben 15 år att få sitt tillstånd.

Ungefär ett djur i veckan begravs här, och antalet gravar är
idag uppe i 2 000. Kyrkogården är 12 000 kvadratmeter stor
och gömmer sig i ett lummigt skogsparti mellan Kaknästornet och
Lidingöbro värdshus.


Här är allting högst personligt - i motsats till människornas kyrkogårdar.
Inga räfsade grusgångar eller raka linjer, ingen ansad gräsmatta.
Här är skogsmark med små kullar, stenar och rotknölar.
Bara Don Juan har en välklippt buxbomshäck kring sin sten där inskriptionen
istället helt försvunnit.

Kors och stenar är små, ofta ramas platsen in med några enkla gråstenar.
Intill korsen finns inte sällan ett blekt fotografi taget med polaroidkamera
på katten eller hunden hemma i favoritfåtöljen.

Där sticker plasttulpaner upp ur en lövhög, en tjur i keramik vädrar
morgonluft på en stor stubbe.

Gravlyktor ger på sina håll extra värme, en grav har en typisk judisk utformning.
Eller en siamesisk katt född i Ryssland och enligt tradition "begravd på tredje dödsdagen", får jag veta av Erik.

Vissa gravar hyser flera hundar eller katter från samma familj,
och om ett mer ovanligt djur ska i jorden - kanske en sköldpadda -
är ägarna ofta tacksamma om den får ligga intill en annan sköldpadda.
Sällskap lindrar. En rosa sidenros sticker upp intill gravplattan.

Höstlöv dansar omkring och ett knippe solstrålar mellan trädstammarna
gör detta till en besynnerlig plats.
Naturlig men också paradoxal med allt sitt tingel-tangel kring många av gravarna.

Men besöket blir som att i förväntan leta efter den mest glittrande
julgranskulan i granen, eller vandra i en sagans overkliga trädgård.
Människan har alltid smyckat sina utvalda platser.
Till det ska läggas vackra om än fantasifulla historier.

- En koltrast satt här på en sten och sjöng när jag kom förbi
en vårdag med min hund. Han blev väldigt intresserad och liksom glad,
berättar en hundägare. Och när jag några år senare begravde honom
kom en trast flygande och satte sig just på den stenen!
Jag förstod direkt att vår hund blivit en koltrast istället.

Många är förberedda på att deras kanske mest trogna vän
en dag ska dö, och kontaktar Erik i god tid innan det är dags.
För den som vill ordnar han med allt.
Han ber veterinären komma hem till ägaren, och veterinären ger djuret avlivningsprutan.
- Så kör jag kroppen till Värmdö Djurkremering.
När vi kommit överens om dag för begravning, tar jag med mig urnan
med askan och överlämnar den, berättar Erik.
Den som vill får själv ställa ner urnan i graven och sen plantera
blommor när vi fyllt på med jord.

Enligt Erik är det inte någon särskild typ av människor som vill begrava
sina djur så här.

- Visst möter jag udda människor, men mest är det helt vanliga
djurägare i alla åldrar och klasser som helt enkelt vill ge sin bästa vän
en värdig plats att vila på.

Så finns det fall där ägaren inte alls är beredd på begravning för sitt djur,
trots att de aldrig skulle acceptera att det döda djuret tas om hand av
myndigheterna.

- En dam hade sin katt i en urna i bokhyllan i 30 år innan hon klarade av
att komma hit och ställa ner urnan i jorden, berättar Erik.
Och ibland har vi skenbegravningar som betyder att vi gräver en grop men
aldrig stoppar ner urnan, utan lägger en skiva över gropen.
Så får man alltså ha en ceremoni ändå.
Sen kan djurägaren komma hit efter något år och ställa ner urnan på riktigt.

Vad gäller ceremoni håller inte Erik i någon sådan; den får man hålla själv.
Han ordnar det praktiska och finns i närheten,
men det religiösa eller ceremoniella är inte riktigt hans område.

- Nej, jag skiljer på saker och ting, säger han bestämt.
Men vill man ha en präst så har jag en kontakt som ställer upp.
Däremot ligger det mig varmt om hjärtat att få till en en liten stuga
med vedspis här bredvid, där man kan sitta ner en stund före eller
efter begravningen. Det kan vara skönt att få samla sig.

Erik pysslar också om gravplatserna. Tänder ett ljus som slocknat,
räfsar bort gamla löv från stenen. Borstar av plattorna.

Men vart tar labradoren vägen när den dör, vem spinner siamesen hos?
Är det kallt där nere för Tussan och Johanna?

Lilla människan Sofia, tre år, gav svaret i en fråga. Hennes kanin Harry dog och begravdes hemma i trädgårdslandet. När akten var över och blommor lagts på graven står Sofia kvar i begrundan. Hon funderar en stund och så frågar hon förväntansfullt: Växer det upp kaninungar nu?

Artikeln är skriven av : Knis Karin Tegethoff, från Agrias hemsida

 

Av: ÅsaF

Datum för publicering

  • 2007-01-15

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2007-01-15 13:27 #1 av: cornish

Hmmm vad fin den blev här Åsa!

Min är ju för bred...hmm beror väl på strulet i  går??

Kul att ni också ville ha den här!

Kram Annika

Anmäl
2007-01-15 13:37 #2 av: Faxlin

#1: Tack för att du tycker om artikeln jag stal av dig ;-)

Kram Åsa

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2007-01-15 13:44 #3 av: sarae

väldigt fin artikel! blev faktikst lite tårögd, å varm om hjärtat när jag läste den å tänker på alla mina djur varav endast en fått en värdig begravning...

Anmäl
2007-01-16 01:05 #4 av: Madde

Jättefin artikel. Måste nog läsa om den en gång till i morgon så jag inte missar något. Är ju lite trött nu. =)

Medarbetare på Iller.ifokus och Sajtvärd på vin.ifokus.

Anmäl
2007-01-16 01:11 #5 av: UlrikaD

Jättebra artikel. Vi har en djurkyrkogård i Göteborg också. Där har jag båda mina hundar.

Anmäl
2007-01-16 04:14 #6 av: ferretgirl

Vi har en i Helsingborg som ligger vackert intill en liten å uppe vid Pålsjöskog. Bara en liten bit där ifrån har vi 2 begravningsplatser för oss människor, ett krematorie och en vanlig begravningsplats. Så varje gång vi tar upp och lägger något på graven hos Aslan, Ronja och några småvalpar(som alla utom en dog strax efter födelsen) och satt blommor och så. Så tar jag nästan alltid in i minneslunden på krematoriet där mormor och morfar ligger strödda, ja, dom ligger inte där för askan strös ute på en liten ö intill Krematoriet.

Anmäl